Etikett: skönhet

Tänder.

Jag har alltid haft lite komplex över mina sneda tänder.

För att följa skönhetsnormen borde jag ha haft tandställning när jag var liten. Men mina tandläkare tyckte inte att det behövdes. Dessutom sket jag i vad tandläkarna tyckte – skulle antagligen ha gått berserk om nån hade försökt tvinga på mig en tandställning. Nåväl. Såhär ser de ut i dag. Behöver jag säga att bilderna är helt oredigerade?

DSC_0003

Tandvisningspose 😀

Jag har accepterat dem ändå, ish. Ibland känns det olustigt att le. Och jag är ogärna med på bild om det inte är jag själv eller Kevin som är bakom kameran. Vet dock inte hur mycket det har med tänderna att göra direkt. Det är nog andra hjärnspöken också som bidrar till att jag blir nervös när nån plockar fram en kamera. Men visst, jag är till viss del rädd för att nån ska fånga mina spretande tänder på en alltför osmickrande bild.

Det gör jag ju i och för sig själv här på bloggen i dag. Visar upp tänderna alltså. Så jag vet inte riktigt vad det är att vara så rädd för? Men ingen har väl sagt att rädslor ska vara logiska.

Två saker har i alla fall hjälpt mig att gilla mitt leende.

För det första: Jag försöker hålla tänderna så friska som möjligt. Sen jag började med fluorfri tandkräm varvat med matsodatvätt blev det ett härligt projekt. Gaddarna är många skalor vitare nuförtiden!

DSC_0015

Och så det andra: Min mamma gav mig ett tandsmycke, ett litet hjärta i guld. Jag var kring 14, tror det var en födelsedag till och med. Vi for till tandläkaren och klistrade fast smycket ungefär på samma sätt som man lägger fast en plomb. Det syns inte mycket annars, men om jag ler stort eller grimaserar så glimrar det till.

Det hjälper; när det känns obekvämt att le för att mina tänder syns för mycket, så ler jag istället för att hjärtat ska synas desto mer! 🙂

DSC_9982

//Biz

Because I´m worth it.

Jag slutade sminka mig för några år sen.

Det gjorde jag av en mängd orsaker, men främst två: För det första höll jag på att bli ful. Nu snackar vi alltså ful version 2.0 här – håret höll på att ramla av, tänderna var gula, hyn var smockfull med finnar och jag verkade ha TAPPAT MIN EGEN FÄRG.

1934995_135361547590_1811989_n

2009. Mitt uppe i smink- och hårfärgshelvetet.

För det andra var jag fly förbannad på att hela tiden vara missnöjd med mig själv. Jämt skulle mascaran förbättras, jämt kunde jag spackla på lite mera täckningskräm, eller så var det nån liten ojämnhet som måste slätas ut. Kunde inte se mig i spegeln utan att hitta nåt att ”förbättra”.

Smink funkar nämligen så: Det ser bra ut i fem minuter men sen blir det ett evigt ”förbättrande” vartefter det kladdas ut. Inget smink ser snyggt ut en hel dag (oavsett vad än reklamen säger).

Vissa morgnar ville jag komma bort från mitt eget skinn. Bara liksom dra det nerkladdade gamla skinnet över huvudet och byta ut till nånting finare.

Makeup

Förbannad. Någon, någonstans hade inbillat mig att jag är för ful för att visa mig utan smink. Vem, varifrån hade jag fått en sån tanke? Samhället? Tjejerna i skolan? Mina vänner?

Vem skulle muka protestera ifall jag körde kladdfritt en dag?

Till sist insåg jag att den enda som fanns att skylla var mig själv.

JAG vågade inte visa mig utan makeup, jag vågade inte slänga kemikalierna, för jag var rädd för att folk skulle tycka att jag var ful. Vad värre – jag understödde de sjuka idealen som fanns ute i samhället genom att själv leva efter dem varje dag.

Nu var det upp till mig att skapa ett helt nytt skönhetsideal, ett ideal som passade MIG SJÄLV och ingen annan.

199835_10150091999662255_6463343_n

2011. Nyklippt. Kevin ca 6 år 🙂

Så jag klippte bort allt färgat hår och lämnade bara utväxten kvar. Jag slängde bort min mascara, eyeliner, concealer, täckkräm, läppglans, puder och ögonskugga. Håret ville bli dreads, det fick det bli. Resultatet?

DSC_7893

Selffie från oktober 2014

Huden har fortfarande små ”ojämnheter”. Dreadlocks gör varje dag till en trasseldag. Men huden får andas – JAG får andas och vet ni? Jag trivs i mitt eget skinn igen!

//Biz.

En hårresande historia.

April 2011.

Jag står framför spegeln och tittar. Noga. Är det inte en liten kal fläck som börjar synas där bak på hjässan? Nej… Jo! Nej. Det får inte vara det. Jag är 24 år gammal, man blir inte flintis vid 24. Jag råkar dessutom vara väldigt förtjust i mitt hår, så jag vill inte gärna att det ska trilla av. Förvisso har jag varit flintskallig förut, men det var bara för att en mentalt störd människa bestämde sig för att riva bort en del av mitt fina hår. Avundsjuka säkert… Hur som haver, så känner jag paniken stiga när jag står där och betraktar min spegelbild.

Vad kan ha framkallat mitt håravfall?

Jag rannsakar mig själv. Jag har färgat det sen jag var ungefär fjorton år ung. Jag fäller alltid mer hår i ett par veckor efter färgning. Jag smetar ändlöst mycket balsam i håret, men det blir bara smutsigare, inte lenare. Jag är rätt så duktig på att klippa det med jämna mellanrum – men vad hjälper det, då en klippning ofta innebär en färgning också? Jag är tvungen att använda hårfön och plattång de dagar då jag vill vara fin i håret, eftersom kalufsen annars ser ut som en eländig risbuske. Hårspray använder jag varenda dag, i mängder.

Så småningom börjar jag inse hur jag har misshandlat mitt hår. I samma veva får jag en hård insikt om att jag inte har nån annan än mig själv att skylla, då jag står där med en begynnande flint bakpå skallen.

Vad gör man? Kan mitt hår ännu räddas?

Resolut går jag och hämtar saxen. Här ska klippas.

Jag har en utväxt men annars är håret mörkt. Jag fixar två råttsvansar och tänker klippa rakt av. Saxen darrar.

”Nu klipper du, annars kommer du aldrig att göra det!” manar en röst i mitt huvud.

”Nej, nej! Gör det inte! Färga det igen, så blir inte flinten lika synlig!” gnyr en annan röst.

Så håller jag på i en halvtimme. Pratar med mig själv, resonerar, lyssnar på de båda åsikterna.

Sen bestämmer jag mig för, att det är bara hår. Det växer förhoppningsvis ut igen, om det inte är alltför skadat. Och så klipper jag.

Alla som har klippt hår utan att ha en professionell utbildning bakom sig vet hur det blir. Man jämnar upp lite på ena sidan, och så blir andra sidan för lång, så man hamnar att jämna upp där också. Till sist står jag med nåt som bara kan kallas ”pojkfrisyr”. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, och vad ska sambon säga?!

Men efter en dusch känns det som om håret skulle resa sig på nåt sätt. Det ömmar lite i hårbottnen och när jag försöker kamma går det inte att få nån annan väg än rakt uppåt. Mitt hår är lyckligt!

”Jaha, nå om du ska skippa hårfärgen så är det lika bra att du skippar schampot också, och balsamet med!” deklarerade min kära mor. Sagt och gjort – numera använder jag bara urtekrams rosentvål, som är ekologiskt odlad och helt utan tillsatsämnen, helt utan bensin. Jag använder tvålen till både kroppen och håret. Blir jag torr i huden använder jag urtekrams aloe vera body lotion, lika ren den. Det kan tänkas att jag gör reklam för urtekram nu, och det är sant. Det behövs. Jag har ännu inte sett nån halvnaken bimbo stå och vifta med håret på teve, samtidigt som hon håller en ekologisk tvål i handen. Tills så sker, gör jag reklam på min blogg istället.

Skippade dagkräm, nattkräm, morgonkräm, finnkräm, lotions, schampo, balsam, brunkräm, brunpuder, ögonkräm och andra produkter som täpper till huden och innehåller bensoater och parabener. Läs på om de båda ämnena, och all annan skit som ditt schampo innehåller, så ska du se att du snart byter åsikt. Jag vill inte ens gå in på vad hårfärgning innehåller. Alla som har färgat håret vet att det sliter enormt, vilken färg man än använder. DET FINNS INGEN HÅRFÄRG SOM ”VÅRDAR OCH STÄRKER” HÅRET. Vad din frisör än säger. Om din frisör häller ett medel i håret på dig och påstår något annat än att medlet får håret att falla av, så är frisören en förbannad lögnhals.

När jag kammar håret i dag lossnar INGA HÅRSTRÅN. Mitt hår är starkare än någonsin. Det är fluffigare än någonsin. Jag använder sällan hårspray, för jag behöver inte använda hårspray. Håret står gärna rakt upp av sig självt. Slutsats?

VI BLIR RÖVKNULLADE VARENDA DAG.

Av företag som säljer produkter som ska föryngra huden och göra oss vackrare. Av företag som påstår att det är omöjligt att leva utan dessa kemikalier som gör oss illa och får oss att ”behöva” fler kemikalier. Vi använder schampo som torkar ut håret, sen använder vi balsam som gör håret ”fuktigt”, alltså smutsigt, sen får vi tvätta håret igen… Sen måste vi färga håret och använda ännu mer balsam, sen måste vi färga håret igen för ingen gillar en ful utväxt.

Och det är bara en bråkdel – allt från skatterna vi betalar, till pillren vi knaprar i oss, till poliserna och skitlagarna vi respekterar, till maten vi äter är rent och skärt rövknulleri. Men det tar jag i ett annat inlägg.

Vi spenderar miljoner och åter miljoner på att göra oss ”vackra”.

Hur vackra är vi sen, när vi inte har nåt hår kvar och när vår hud är söndernött av kemikalier?

Och hur vackra är vi sen, när vi står där dumma med tummen i mun och undrar vad som hände?

Jag bara undrar.

© 2017 Stilla Sinne

Tema av Anders NorenUpp ↑