Låt mig presentera ytterligare en favoritsten. Den sitter fast på ungefär tre meters höjd. I en tall.

DSC_1689

Stenen och tallen finns i en vägkurva nånstans nära Storsand i Jakobstad. Om man inte vet var den finns är den väldigt svår att få syn på. Man bör helst inte glo för noga heller, sikten är skymd och man kan säkert lätt få en medtrafikant i aktern om man inte aktar sig.

Hur har bumlingen hamnat dit? Har nån placerat den där för att lägga sin egen prägel på den redan så personliga gamla vägen? Eller är det ett resultat av nån vägsprängning? Aliens…? Ingen vet, vad jag vet.

DSC_1691

När jag var barn var stenen – tillsammans med Fäbodahästarna, Häxans Hus och Rosa Huset – viktiga landmärken på väg till Storsand. Så många gånger åkte vi dit och slog läger med familjens husbuss.  Vägen kändes stundom ändlös när jag var liten och simsjuk, men när vi kommit förbi Stein i Trää var det bara en liten bit kvar. Stenen ger mig en impuls att springa fullfart ner mot Storsands blågrå, iskalla hav.

(Lång väg att springa mellan parkeringen och det magiska HAVET, solvarm sand sprutande kring tårna, enstaka tallkottar smärtande under ett feltramp, ofta nåt barr fastkilat i fotskinnet – men alltid med entusiasmen i behåll!)

I nutiden hör jag utropet eka varje gång jag kör in i rätt kurva:

Skådin nu! Ter er Stein i Trää!

Det går som på instinkt att vrida upp huvudet och titta. Jag blir alltid lika glad när jag ser att den ännu hänger kvar. Nåt som ser så bräckligt och ologiskt ut får fortsätta finnas i vår annars så pedantiskt ordnade värld. Vackert!

//Biz.