Sida 2 av 33

Lagom mycket action.

Återinvigde kära gamla pulkbacka häromveckan. Solen sken nästan vårlikt, det blev riktigt svettigt att pusta sig uppför backen med solvärme i ryggen. Pulkan gick sönder senare, sorgligt nog. Lånad var den dessutom. Men ett litet tag hann vi ha roligt i alla fall!

DSC_1597

Återinvigde, jo. Som jag nämnde i ett föregående inlägg så har jag nyligen flyttat ”hem” till kära gamla sursik. Här är en bild av samma backe för sisådär tjugo år sen!

DSC_1679

Helena var min bästis på den tiden. Vi hann hitta på mycket roligt förrän tonåren kom emot. Rakt nedanför pulkbacka fanns ett djupt dike som förvandlades till snögrotta om vintern. Bredvid växte en liten skogstapp, där kunde man leka Ronja Rövardotter eller anordna picnic.

Tyvärr har någon gallrat skogen och fyllt igen diket. Men ännu finns lite magi kvar här på backen. Hittade en perfekt koj-gran häromdan; långa, mörka grenar på alla sidor, lagom mycket stökigt ris runtom och en kvarglömd badboll som tecken på föregående aktivitet. Det projektet ser jag mycket fram emot!

Ja, min barndoms skog ligger nu prydligt uppradad på hög och väntar på att hämtas av UPM eller nån dylik trädmördarfirma. Men somliga saker blir dock faktiskt bättre med åren. Som utsikten, till exempel. Tittar man ut genom Kevins sovrumsfönster ser man… Hästar! Ja! Hela två stycken! Minns inte att jag skulle ha sett hästar häromkring när jag var barn. Kanske de många träden skymde utsikten…? På väg hem från kvällslenkki fick jag se den ena pållen på närmare håll.

DSC_1671

Häst nummer två hade blivit kvarlämnad i hagen. Den sprang fram och tillbaka, gnäggade, väntade otåligt på att polarn skulle komma hem.

DSC_1675

Så går livet här i lilla byn. Pulkbacka, hästar och gamla minnen, det är alldeles lagom mycket action för mig. Lägg sedan till den goda maten och sällskapet, så blir livet riktigt fint!

//Biz.

Hjärtefluff!

Glad vändag, kära läsare! Dagen till ära tänkte jag visa upp min absoluta favorit inom genren kärleksstenar, nämligen rosenkvarts.

Rosenkvarts får sin färg av magnesium eller titan och finns i olika nyanser av rosa, från skirt genomskinlig till nästan bjärt pink. ”Skir” är ändå ett favoritord då det kommer till att beskriva dessa stenar. De ser så sköra ut, man vill bara ta dem i handen och pussa dem och vårda om dem och aldrig släppa taget. Lite som kärleken överlag, tänker jag.

Fem rosenkvartsar finns i min ägo, varav två är särskilt viktiga. Den ena är lyckoelefanten, som jag köpte i Vasa för några år sen, den har givit mig tur sen dess. Min kära elefant hjälpte Finland att vinna VM i hockey 2011.

Så har jag även en liten skärva som jag hittade på ett bröllop, symboliskt nog. Den låg på en helt vanlig grusplan mitt bland allt det gråa och lyste med sin rosa färg. MIN!

DSC_1475

Hade gärna tagit fler kort av mina söta rosa stenar åt er. Tyvärr blev det inte så. Ty när Foxy hörde ljudet av kameran så bestämde hon sig, så som katter ofta gör, att det var hennes tur att få uppmärksamhet. Genast. Så hon kom och la sig helt sonika över alltihop.

DSC_1509

FLUFFATTACK!

Färdigfotat för idag, således. Önskar er alla en riktigt trevlig fortsättning på vändagen. Sköt om er själva och era två- och fyrbenta vänner. Ät choklad! Le åt nån som ser stressad ut. Och det viktigaste: Älska! <3

DSC_1498

//Biz.

I´m home!

Morrn, kära läsare! Puhhh, att berätta allt som har hänt under min januarimånad skulle kräva en hel dags lästid av er. Det har varit en del sorg, en del uppbrott; en död hund och allsorts dramatik i en enda soppa.

Fornnordens jättar tycks härja i världen, såpass kaotiskt blir ju livet ibland. Men – inget kaos utan kraft! Nya dörrar har öppnats framför mig och nya idéer har blivit födda. Vad det blir får ni se senare!

Efter all storm januari bjöd på blev det ändå äntligen ny månad. Jag fick, efter många om och men, slutligen Nyckeln i min hand. Nyckeln till mitt nya Hem! I en liten tvårummare flyttade jag in, en underbar lägenhet mitt i min barndoms hemtrakter.

Här är öppet och ljust. Grannarna verkar trevliga, en del av dem bekanta från förr. Lagom nära till allt. Men det jag gillar mest ändå är känslan av att vara Hemma.

Nostalgin sköljer över mig. På balkongen; de gamla tallarna tycks susande viska om förr. På gårdsplanen; DÄR brukade vi ha vår pulkbacka back in the days! DÄR uppe bodde vi med mamma! Till och med i förrådet; orenoverat, guskelov! Med samma gamla trädörrar, metallgaller och potatislukt som i eviga tider!

Jag flyttade det mesta på två dagar. Katterna flyttades allra först, såklart. För god tur, men också för att jag har saknat dem som fan. Jag har inte träffat Zorro och Foxy på mer än en månad. Behöver jag säga att återseendet var kärt?

A 3

Fotograf ;PunX

A 11

Fotograf ;PunX

Stenarna fick också flytta in nästan först. De får nu i brist på bättre bo på fönsterbrädet. Inte världens bästa plats i längden kanske men för tillfället ser de ut att må bra.

DSC_1381 (2)

Änglakvarts, safir, månsten, falköga, dumoterit, rodokrosit, peridot…

 

Sen blev det till att bära plastpåsar. Jag har inga ordentliga storväskor så alla saker packades ner i de kära påsarna. Här syns ungefär en tiondel.

DSC_1363

Blev nyligen kallad ”crazy bag lady”. Jo, passande. Men med tanke på mina ryska rötter så vet jag inte om det gamla uttrycket ”påsaryyss” kanske är ännu bättre?

Sakteliga växer ändå ett hem upp ur röran. När sängen, mattan, gardinerna samt katternas tillbehör var på plats började hemtrevnadskänslan växa.

DSC_1376

På gång.

Helt okej med små medel eller hur? Skulle hemskt gärna ännu ha ett lågt vardagsrumsbord, tusen trasmattor, belysning, ett litet runt köksbord, ett skrivbord, akvariebord och… En hårfön. Suck. Nåväl, får skaffa småprylarna efter hand, nu har jag i alla fall det viktigaste ordnat.

Tack snälla alla som har hjälpt till! Här är en detalj av mina vackra gardiner som jag har fått till låns av mamma. Tack mamma!

DSC_1387

Med de förtjusande blommorna avslutar jag dagens inlägg. Skickar återigen en varm tanke till alla som har hjälpt mig med allt möjligt, inte bara i samband med flytten utan hela tiden. Jämt finns det nån att tala med om jag är ledsen, alltid dyker det upp hjälp från ibland oväntade håll om livet kärvar. TACK folket, ni är alla ovärderliga!

//Biz.

Magisk morgondimma.

Blogglivet är hårt, skrev nån härom veckan. Hon hade tillrett en smoothie åt sig och var tvungen att ta tvåhundra bilder av delikatessen innnan hon kunde avnjuta den. Jag minns inte vad sagda bloggerska hette, om du känner igen dig så lämna en kommentar.

Jag har inte bloggat om min mat en enda gång ännu, men tanken fastnade. Visst är blogglivet hårt. Ibland har man för mycket att skriva om så det blir stockning. Ibland tryter inspirationen och då är det också stopp. Ibland har man tusen saker man skulle vilja skriva om, men inget är lämpligt bloggmaterial då det är för personligt eller känsligt.

Och kameran är alltid på fel ställe. Antingen är den med, så går hela fina dagen åt till fotografering. Eller så är den inte med, varpå man i sitt stilla sinne gråter blod över en ickebliven bild.

Jag hade en riktigt bra morgon i dag. Steg sakteliga upp redan vid sextiden. La på kaffet – ja, jag skulle ju sluta dricka kaffe men sedan jag lärde mig laga Äkta Pannkaffe återkom hela beroendet med full kraft. Inte mer än en kvarts panna per dag, men ändå, det går inte att leva utan.

Sömnskorven satt ännu kvar i ögonen när jag väntade på att kaffet skulle klarna. Började fundera över dagens planer. Lugn och ro, planerade jag. I dag blir en dag i lugn och ro. Det blir skitfint, det gjorde jag i går också och det fungerade perfekt.

När dagens planer var färdigsmidda och kaffet klarnat rullade jag morgonens första cigg, tog min lilla kaffekopp, gick ut och BOOM! så tog lugnochroet slut. Framför mig låg en underskön vy – en porlande å, en magisk dimma, en stilla morgonrodnad. Solens allra första strålar tycktes leka med skira, dansande älvor över vattnet.

Vilken, säger jag, vilken människa med kameran i behåll kan motstå en sådan syn? Således; total panik, ciggen glömdes, tändarn slängdes, hämta kameran, fan var är minneskortet, skynda skynda, morgonrodnaden blir snart stickande dagsljus och då är det på tok för sent!

DSC_1033

Ståffla ut i knädjup snö, knäppa kort, fingrar stelnar, hur nära ån vågar jag gå? Grannen stirrar, han ser inte kameran, jag anar en viss oro – ska hon månne dränka sig det första hon gör i dag? Bryr mig inte, fastnar i naturens skönhet och nynnar på ”Vårt land” för att få upp värmen.

DSC_1031

Moffa sjöng nationalsången för mig och jag fick skamligen erkänna att jag inte kunde texten. Nu har jag tvingat mig att lära mig alla elva verserna utantill som straff. Det går sisådär, stroferna fastnar inte helt utan problem. Men väl inkommen från min fotosession kommer hela tredje versen för mig och jag sjunger den med ovanligt klar röst (kanske på grund av den bortglömda morgonciggen):

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

Blogglivet är hårt, förvisso. Men en bortslarvad tändare och stelfrusna fingrar till trots så är jag ändå glad över att få visa denna morgons skönhet för er. Varsågoda!

DSC_1026

//Biz.

Generationsfoto.

Här är en bild av mig, min son och min moffa. Mamma agerade fotograf. Hon hade bråttom så vi hann inte med nån fotograferingsskola. Och moffa var inte beredd. Och Kevin ville inte vara med. Och rosa är inte min färg. Och vi hade alla varit vakna sen klockan fem på morgonen. Men, en generationsbild blev det trots allt så nu ska den fan upp på bloggen också. 😀 Varsågoda!

DSC_0779

Att välja sten.

Det är ingen lätt sak att välja sten. Alla stenar har en energi, en skönhet. Till och med det mest obetydliga gruskorn kan vara en skatt för någon – barn är duktiga på att plocka stenar med hjärtat istället för med ögonen.

Vill man ändå satsa och lägga lite pengar på att få en mer ovanlig sten så kan man antingen göra det via internet eller i en kristallbutik. Internet har ett ändlöst utbud av fantastiska mineral och kristaller. Men jag väljer ändå helst mina stenar för hand.

Ett bra ställe att gå till om man känner sig stensugen är Mystic Magasinet i Jakobstad. Jag hade några timmar över i fredags och beslöt att fördriva tiden med stenar och kaffe just där.

mystic2

Mystic´s egen bild.

Prick tio står jag utanför butiken. Ingen syns till och stängt-skylten hänger för dörren. Det är okej. Jag vet att ägarinnan har barn och bor långt borta, så jag väljer (alltid) medmänsklighet framom krav på perfektion. Dessutom: Ska man stressa när man handlar stenar kan man lika gärna skita i alltihop.

Några minuter senare anländer ägarinna Tina Storm och jag blir insläppt. Kaffet sätts på, belysningen tänds, lilla butiken vaknar sakta. Jag går en vända kring stenhyllorna, frågar efter en Lapiz Lazuli. Råkade spola ner min förra Lapiz i en vessabytta av misstag, men någon sådan finns tyvärr inte på lager i dag. Det hade jag inte trott heller – jag har min historia med Lapizar och vet, att inte förrän tiden är precis rätt så kommer jag att få min egen. Ingen brådska.

mystic4

Mystic´s egen bild.

Jag petar lite på skålen med flinta. Jag har redan en flintsten, men den köpte jag via internet utan att få känna först. Den känns inte som min.

Två flintstenar känns särskilt oemotståndliga. En har en söt form, liknar lite en fågel. Den andra har ett snyggt mönster – det ser nästan ut som om den har dreads. Men. Jag har redan en flintsten och jag är faktiskt ganska mån om mina pengar. Beslutsångesten slår till. Hög tid för en kaffepaus.

mystic3

Mystic´s egen bild.

Med en kaffekopp framför mig ser jag på när Tina fotar några lokalt tillverkade cajun-trummor. En stamkund anländer. Sakteliga drar en diskussion om livets allmänheter igång. Vi är alla föräldrar så barnuppfostran och allt kring det blir en naturlig start. Varför är tempot i skolorna så högt? Privatundervisning, är det ett alternativ? Vidare; hur ska man stöda sina barns intressen på bästa vis, utan att själv komma med krav på vad de ”borde” göra?

Under en rökpaus anländer en kund till och diskussionen hoppar oförhappandes hela vägen till yttre rymden. Eller yttre och yttre. Allt ligger ju lika nära egentligen. Vi är lika mycket aliens som någon annan livsform där ute. Ingenting är allting. Allt finns inuti och inget är annat än en uppfattning, en tanke i vår hjärna, om en sorts verklighet. Lite råddigt blir det när alla dimensioner ska redas ut, men intressant.

cat´s eye nebula

Cat´s eye nebula. Foto Hubble.

Min sociala fobi är nästan som bortblåst. Så blir det ibland om stämningen är rätt. Kaffekoppen fylls på flera varv om. Så småningom blir det ändå dags att åka vidare. Jag återvänder till min skål med flintsten, plockar resolut upp de båda jag fastnade för i början och ber kniidoheitn dra åt fanders. Allt är ju ändå, som bekant, bara en tanke.

DSC_0851

Flinta & flinta.

Så gör jag när jag väljer stenar. Med varje sten följer ett avtryck av dagen då jag fick den i min hand. Jag minns dem var och en, alla dagar. Min stendagbok skriver mitt liv. Den här dagen blev ett fint avtryck.

//Biz.

 

 

Tidsfördriv.

DSC_0592

Man ska inte nedvärdera andra. Man ska inte heller svära eller vara ful i mun. Men när jag och sonen spelar Need for speed på min urgamla telefon så går känslorna heta. JÄKLA BMW-SKITARE FLYTTA PÅ DIG FULFAN VARFÖR I HELVETE FUNKAR INTE MIN NITRO!

This is serious shit. Återkommer med mer djupgående inlägg när jag har tid. Nu har jag en BMW att spöa skiten ur. Mors!

//Biz.

Och jag som älskar nutella…

 

Nu hörni punktknullare! Vem ska bli kränkt av den här videon då, tycker ni?

//Biz, en skinny-ass white bitch som älskar nutella.

Varför får man inte säga neger men nog skämta om Mohammed?

I Frankrike händer det mycket. 12 människor har dödats och 20 skadats av några maskerade män. Orsaken påstås vara att de maskerade männen var extrema islamister och de döda var satirtecknare som drev med profeten Mohammed.

Hela världen protesterar med att höja sina pennor för uttrycksfriheten.

Googlad bild.

Bra så. Uttrycksfrihet är alltid en viktig sak oavsett om nån har dött eller inte. Dock:

Samtidigt censurerar man bort negerkungar och blodapelsiner. Facebook och twitter får kritik för att de INTE censurerar bort islamofobi. Och här i lilla Finland måste vi nu tydligen hitta ett finare alternativ till ordet pakkoruotsi.

Siis, va? Har vi nu uttrycksfrihet eller inte?

Till exempel. Om jag nu skriver neger på min blogg och nån neger kommer och skjuter mig. Vad gör ni då?

Ställer ni er på min sida för att jag har dött martyrdöden och inte lät mig skrämmas av ett ord?

Eller skriker ni bara att det var rätt åt den där jävla rasisten?

Blir man automatiskt helhjärtad rasist av att använda ETT ENDA ord?

Finns det då inte en pytteliten risk att vi skapar fler rasister än nödvändigt?

Så varför understöder vi då RASISM, RÄDSLOR och FIENTLIGHET genom att dagligen hitta på nya onödiga tabun, dumma regler och förbjudna ord?

Och sen blir vi förbannade när nån tar de påhittade, råddiga reglerna på dödligt allvar och börjar skjuta omkring sig.

Är det månne döendet som är den verkliga uttrycksfriheten? Får man tycka vad man vill så länge man är noga med att gå och bli skjuten efteråt?

Världen. Ni gör mig riktigt förvirrad ibland.

//Biz.

P.S. Terror är alltid fel. Att skrämma folk från att uttrycka vissa åsikter är alltid fel. Men, se dig i spegeln förrän du heroiskt höjer din penna i protest ty vem vet – terroristen finns kanske närmare än du tror.

With the power of magnets!

DSC_0248

Pupuspår och en liten bit av lillby

I dag har jag fotat pupuspår, ätit en härlig lappskojs á la ;PunX, stickat lite och kristallhealat lilldatorn.

DSC_0311

Min stackars lilldator har en lös fläkt eller damm inuti sig, så den surrar som en geting utan mentala spärrar emellanåt. Ska försöka dammsuga ur den eller nåt. Tills vidare fungerar en väl placerad magnetit som surrstoppare! (Hur nyttigt det är för datorn vet jag dock inte.)

DSC_0356

Fick en släng av storhetsvansinne och beställde hem sex stycken magnetiter från kristallrummet.se en dag. De har vart på diverse uppdrag sen dess.

Både barn och vuxna gillar att leka med magneter. Ser ni att de har hunnit bli lite slitna i kanten? Annars är jag någotsånär rädd om mina stenar – har dem inte liggandes ovanpå varandra utan utbredda på en hylla, en och en i påsar och så vidare. Men magneterna går det inte att vara rädd om!

De har blivit slängda högt upp i luften (ett barn skulle se om de kunde låta, det finns sjungande magneter också), fastsatta på alla tänkbara magnetiska ytor (spisen funkar bäst), använda som tåg (en magnet som lok, resten är vagnar, ibland får man putta på lite) samt förstås till allsorts healing.

Tycker de fungerar fint ändå, även om en av dem har tappat lite i styrka. Brukar rena dem på salt eller i naturen ibland.

DSC_0337

De är särskilt sköna att ha på ryggen vid mensvärk eller på armen som hjälp mot överanstränging, tycker jag. Annars gäller standardregeln att lägga dem där det känns bäst.

Jordens magnetfält fascinerar mig. Jag tror att det finns mycketmycket spännande kvar att forska fram om det. Någon stor forskare är jag tyvärr inte, men det är inte heller fy skam att ha en drös egna magneter hemma att experimentera med!

//Biz

EDIT: Höll helt på att glömma. Inte kan man ha ett inlägg om magneter utan troll physics magnetbil. Förlåt och varsågoda; hemligheten till forever gratis transport! 😉

troll-physics-magnet-car

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2017 Stilla Sinne

Tema av Anders NorenUpp ↑