Buy cialis online
Ni vet det där som jag skrev, om att jag inte vill se på hockey? För att jag påminns om en expojkvän som kliade sig på pungen och luktade på fingrarna efteråt? Nå, jag står fortfarande för de orden. Jag gillar inte ishockey och kommer aldrig att göra det.

Men när Finland står i final mot Sverige i vm, då är det annorlunda!

Buy cialis online
Första perioden sov jag bort. Sami kom och försökte väcka mig några gånger utan resultat. Jag vaknade först när andra perioden började. Och fick så småningom se Sverige göra ett mål. Åh, vad jag önskade att Finland skulle vinna! Ni vet – önskningar har magisk kraft och har full möjlighet att slå in. Jag önskade en vinst för min egen, min sambos och det finska folkets skull. Vi måste få vinna i nåt, nån gång!

Buy cialis online
Men det fungerade inte. Finland spelade segt efter att Sverige hade gjort det där ena målet. Jag blev rädd för att det skulle gå så som det alltid går – att Finland skulle låta nerverna ta över och misslyckas. Men så kom jag att tänka på våran lyckoelefant. Det finns ingen – INGEN – lyckotalisman som fungerar bättre än lyckoelefanten. Den är cirka två centimeter hög och gjord i rosenkvarts. Den står alltid på vår bokhylla, ifall nån av oss behöver lite god energi eller tröst.

Så, jag vände mig om för att ta tag i lyckoelefanten. Och i samma sekund som mina fingrar rörde den lill talismanen, gjorde Finland mål.

Oh. My. God.

I tredje perioden satt jag med ett krampaktigt grepp om elefanten och såg Finland trixa in mål efter mål. Mitt kära lyckodjur fick en hel del handsvett på sig. Jag ville släppa den ett tag och ge den till Sami, men eftersom han kastade vad han än hade i händerna vid varenda mål så vågade jag inte. Jag märkte, halvt omedvetet, att jag skrek och suckade om vartannat, att jag inte hade blinkat på en halvtimme och att jag skakade som om jag hade druckit en hel kaffepanna.

När tiden närmade sig 00:00 hade jag svårt för att hålla tillbaka tårarna.

När det blev dags för utdelning av medaljerna väckte jag min son. Han var väldigt yr, men när jag sa ordet ”guldpokal” var han genast med på noterna. Ja ja, det räknas ju mer eller mindre som barnmisshandel ifall man har barnen uppe efter tio nuförtiden, men när Finland vinner världsmästerskapet så behöver man få ta del av det. Liten som stor.

Så jag och min son satt i soffan under en filt och såg på när lejonen fick sin efterlängtade pokal. Jag berättade lite kuriosa: Där är han som alltid ska slåss. Där är han som gjorde det där fina zorromålet. Han där är lagkapten, det är han som hämtar pokalen.

Skalman åt lite chips och ställde frågor på barns vis: Vem får ha pokalen hemma hos sig? Är det faktiskt riktigt guld? Vad väger pokalen? Bäst i hela världen?

Jag vet ju inte vad han minns om tjugo år. Jag kommer i alla fall att minnas den där stunden, där på soffan, så länge jag lever.

Samis Happyface.Lyckoelefanten.