Det var en gång en människa. Människan var du och jag, dina barn och mina, samt alla de som har varit före oss. Men för enkelhetens skull kan vi kalla henne Lillan.

Lillan blir till under en het natt i juni. Som en sädescell från sin pappas pung träffar hon sin mammas ägg och skapar liv.

Det är det sista hon gör utan att bli bedömd.

När hon sparkar i sin mammas mage haglar redan resultaten: Oj, vad bebis sparkar! Den kommer nog att bli en proffsig fotbollsspelare nån dag!

Lillan i magen kan känna sin mors groende förhoppningar i sitt eget blod.

Hon föds, kommer ut till världen, sköterskorna står vid fotänden med sina apgarpoängtavlor. Hon blir tvättad och drar sitt första andetag.

”Vilken röst! Det där kommer nog att bli en berömd operasångare en dag!” säger en av sköterskorna till de pösande stolta föräldrarna.

Hon lär sig le och hon lär sig gå och finge man tro omgivningen, skall hon bli allt från fotomodell till löparproffs, allt inom sitt första år.

Som ettårspresent får hon en kassaapparat och sina allra första pengar – plastmynt, förvisso, men ändå.

”Ooh titta, hon kommer nog att bli en riktigt duktig kassantant en dag!” kvittrar den nöjda fastern som kom med presenten.

Lillan förstår inte alla orden, men där hon sitter med sina plastpengar och plastmjölkförpackningar, börjar hon fatta andemeningen;

Man måste bli något, annars är det ingen vits.

Helt oförståeligt förkastar hon kassaapparaten och vänder sig till sin gosekanin för tröst istället.

Lillan växer, får större fötter, börjar skolan. Där går det bra i ett par år, men ganska snart blir allting väldigt invecklat. Hon skiner i vissa ämnen och stinker i andra. Om vartannat får hon höra att om hon inte satsar mer på matten kommer hon inte att bli nånting alls, men om hon bara vågade sjunga inför hela skolans publik på lucia, så kanske hon har en chans som sångerska ändå, om hon bara vore lika söt som skolans mest populära flicka, vill säga.

Och nu börjar frågorna hagla på allvar: ”Vad SKA du riktigt göra efter nian? Vad vill du BLI?”

Lillan förstår inte riktigt. Hon ÄR ju redan Lillan. Varför duger inte det…?

En dag får Lillan klappa en häst. Hon tappar nästan andan. Den är så vacker! Och hästar luktar så gott! Hon stryker med handen över sammetsmulen och drar i de mjuka öronen, länge, tills hästens ägare kommer och jagar bort henne.

Efter upplevelsen samlar hon på sig alla hästposters, kalendrar, klistermärken hon kommer över. När hon ser på bilderna kan hon nästan känna den där hemtrevliga lukten av häst igen. Men hästägare vill inte låta några dumma små flickor komma nära deras djur såvida man inte betalar för det, så hon lyckas gnälla lös pengar till några dyra ridlektioner.

Det är läskigt. Men Lillan sväljer sina rädslor för det är såhär man gör med hästar. Ingen har en häst bara som sällkap eller för att den luktar gott, den ska ridas!

Efter några lektioner – in på färdigsadlad häst, rida runt några varv, lämna tillbaka hästen, ut – lär hon sig använda den som en bil. Nånstans gnager besvikelsen, var det verkligen det här hon ville? Men det är ju så man använder hästar?  Annars är det ingen vits!

En dag ramlar hon av. Blir ordentligt trampad på ryggen och tappar andan på riktigt. Hennes redan obefintliga intresse för ridning rinner slutligen ut i sanden. Hon kan inte längre stå nära en häst utan att börja svettas nervöst. Hon glömmer ridningen och sin dröm, som nog mera gick ut på att bara få vara kompis med en häst.

Så går åren, och intressen. Ibland sveper hon ihop en middag och får höra att hon verkligen borde bli proffskock. Ibland lägger hon vackert upp sin systers hår och överöses med krav på att hon borde bli frisör. Hon provar på sina intressen, ett efter ett, men känner dem vittra bort så fort alla kraven kommer krypande.

Till sist har hon inga intressen kvar, så hon hoppar på ett jobb som städerska. Till en början går det riktigt bra, hon trivs verkligen med att damma av, göra rent, göra vackert.

Såklart, dock, innan hon vet ordet av, duger inte heller det: ”Du måste städa fortare! Bättre! Där har du missat en fläck och det tog alldeles för lång tid!” härjar arbetsledaren.

Lillan börjar bli trött.

Men hon biter ihop för i hennes värld finns det ingen tillåtelse till att vara trött. Man vinner absolut ingenting på att sova!

I flera år städar hon, dammar av, gör rent, gör vackert så gott hon kan.

Men hon blir inte snabbare eller bättre.

Hon mår däremot sämre, eftersom hon aldrig någonsin kan räcka till. Och hon blir tröttare.

En vacker dag säger hennes kropp ifrån. Hon kommer till sitt jobb och känner lukten av de där eländiga grillade kycklingkropparna hon numera förväntas svabba upp. Då vänder det sig i magen.

Hon hinner till toaletten.

Där står hon och kräks och kräks och kräks.

Det känns, som om hon spyr upp alla oupplevda krav, alla krossade drömmar, alla dödade intressen. Hon spyr upp hela världen, hon spyr ut självaste tiden, med kravet på att alltid vara fit for fight klockan sex på morgonen.

Till sist kommer det djupt ifrån hennes inre en gul vätska, med samma smak och konsistens som ogråtna ruttnade gamla tårar.

Så har hon fått nog.

Kokande arg stampar hon in till chefen och säger precis vad hon tycker. Om kravet på att alltid vara professionell och perfekt. Hur det känns att aldrig duga. Och vem fan vill svara i telefonen mitt i natten bara för att lyssna på klagomål. Hon skriker rentav något mycket fult, men senare minns hon inte längre vad.

Så går hon hem, kokar en tekopp, sätter sig i soffan och gör – –

INGENTING.

I många långa år gör hon just det. Ingenting.

Hon går i skogen – men känner inga krav på att bli professionell skogsvandrare. Hon plockar fina stenar – men skriver inte in sig på en geologistutbildning. Hon ser vackra fåglar och köper en kikare…  Men lagar ingen lista på vilka fåglar hon har kvar att bonga.

Hon blir arg och lugnar ner sig och förlåter. Sig själv för att hon inte dög. Sitt samhälle och chefen och alla lärarna för att de ställde omöjliga krav.

Hon förstår nu, att levandet och lärandet är en uppgift i sig. Att ingen av de hon känner har skapat systemet med krav på ständig profit. De är bara oförmögna till att ta sig ur det. Det är ingens fel.

Så, tror ni att den här historien har ett lyckligt slut? Kan Lillan ändå bli professionell, berömd, framgångsrik och rik till sist?

Tycker ni att sagan borde sluta med att hon hittar sin talang, sin passion, så hon äntligen kan bli en riktigt duktig pengako, till nöje och vinst för hela samhället och alla i sin omgivning?

Att hon äntligen ska duga?

Isåfall säger jag samma sak till er, som det där hemska Lillan skrek till chefen den där dagen, i sitt vildaste raseri:

TSYSS RÖVE!

//Biz

Elfensten.