Graviditetsolyckan.

Föreställ dig att du just har fått reda på att du ska bli förälder.

Chock är kanske din första reaktion, som för de allra flesta.

Men efter ett par dagar har den fantastiska nyheten fått smälta in. Du accepterar din roll som blivande förälder. Din hjärna tycks förvandlas till en icke funktionerande sössö av rosa fluff. Det enda du kan tänka på är namnförslag och nappalternativ, jämte funderingar som hur knepigt kan det egentligen vara att byta en blöja?

Inombords gör du dig redo att med alla medel vårda, sköta och älska en splitterny liten person. Du öppnar ditt hjärta för den kärlek som bara kan existera mellan en förälder och ett barn. I fantasin håller du redan en varm klump ny människa i famnen, ser på de pyttesmå fingrarna, kör ner näsan i dess hår och snusar in doften av bebis… Lyckan är total.

Tills din partner meddelar att hon tänker göra abort.

Hon säger, att hon inte är redo för ansvaret.

Hon säger, att hennes kropp blir förstörd.

Hon säger, att det är inte din sak att bestämma.

Ni diskuterar beslutet. Grälar. Men hon är benhård. Hon vill inte ha hängpattar och bristningar. Hon är inte intresserad av att klämma ut ett fotbollsstort människohuvud genom fittan.

Desperat griper du efter halmstrån; erbjuder dig att bli ensam vårdnadshavare. Lovar att servera varm choklad på sängen varje morgon. Inget hjälper.

Du har inget val. Valet var aldrig ditt. Maktlös följer du med till sjukhuset där en läkare dödar det liv som är till hälften du.

När du sedan sörjer, visar samhället ingen förståelse alls.

Ingen begravning hålls.

Ingen gråter, utom du.

Det är bara… Ett liv som fanns, som inte längre finns.

Dina vänner säger, att det var nog kanske lika bra så. Logiken vet, att barnet inte ännu hunnit bli mer än en cellklump. Du tänker, att om det är meningen, så får du en chans till i framtiden. Kanske.

Men hjärtat gråter.

Datumet för ditt barns död ristas för evigt in i din själs almanacka. Glädjen och chocken, som du kände när du såg det där lilla blåa strecket på testet, svider i minnet. Från och med nu kommer det alltid att vara dagen då du nästan blev förälder.

Vad tycker läsaren om detta? Är det okej för en mamma att döda en pappas barn? Är det jämställt och bra att mannen inte har rätt att påverka sitt eget föräldraskap?

Har du varit gravid? Hur skulle det kännas för dig då, om du mitt i gravidlyckan blev tvingad till abort? (Enligt min logik är det precis så som det är nu – kvinnan bestämmer om mannen får bli pappa. Vad om situationen vore omvänd, om det vore mannen som satt på fullmakten?)

Feminister och dylika jämlikhetskämpar har varit pinsamt tysta i den här frågan. Men låt oss inte hacka ner på dem – feministerna vill bara det som är bäst för dem själva, precis som alla andra. Det här är dock inte bara feministernas sak. Det här rör alla som är, har eller vill bli föräldrar i dagens Finland. För nog borde väl vi, människorna – evolutionens krona – kunna tänka ut en bättre lösning än såhär, inte sant?

graviditetstest

Googlad bild – nej jag är inte gravid!

 

//Biz.

16 kommentarer

  1. hur kan du inte hitta feminister som pratar om just detta? Du har nog sökt bland väldigt selektivt bland källor.. Och varför är det alltid feministerna som måste få sig en känga, om en sak inte diskuteras tillräckligt mycket? Dessutom, vem skulle iNTE kämpa för sitt eget bästa? Att man gör det utesluter inte automatiskt majoritetens/allmänhetens/den svages bästa.
    Jag antar att du ba försöker provocera men jag tycker att en kvinnas kropp är just det, kvinnans kropp! Klart det är komplicerat med pappans känslor i fallet du beskriver, Men jag (som just är gravid) kommer aldrig fördöma en kvinna som väljer att inte gå igenom sin graviditet om hon inte vill, för det är hennes kropp och liv som påverkas för alltid! Hennes kropp- hennes val.

    • Det feministerna har pratat om hittills, vad JAG har sett – är vilken politiker som har uttryckt sig dumt, vilken reklam som objektifierar kvinnor mest samt andra, rent ut sagt, PUNKTKNULLERIER. Och bara för att du är hög på graviditetshormoner betyder inte det att hela världen kretsar kring att provocera dig – jag har gjort en av de få saker jag ännu har rätt till, det vill säga uttryckt min åsikt. Feministerna påstår sig kämpa för total jämställdhet men det är ju bara bullshit när de vägrar röra i såna här ämnen ens med tång. Så.

      Och som jag skrev i förra kommentaren – en man har alltså inte rätt till sin avkomma, tycker du? Bara kvinnor får skaffa barn ensamma, tycker du?

  2. Det är sorgligt såklart, men hur jämställd man än vill vara så kommer man inte ifrån att det är kvinnan som måste bära barnet och föda det – en graviditet är verkligen inte lätt att gå igenom, och därför känns det rätt att kvinnan har sista ordet. Känner man sig inte redo så är det så. Att skaffa barn är väl ändå något man gör tillsammans med sin partner, ett gemensamt beslut och något båda vill genomföra. Jag förstår din känsla av maktlöshet och orättvisa, men det finns inget man kan göra. Om du själv hade varit gravid istället så hade du fått sista ordet. Det är viktigt att få ha självbestämmanderätt över sin egen kropp.

    • Men en man har alltså inte rätt att bestämma över sin avkomma, tänker ni då. Så det är bara kvinnor som ska få skaffa barn ensamma, menar ni.

  3. Feminister är för total jämställdhet, ja. Men i vissa fall, eller ja det här är väl det enda fallet, så sätter biologin gränser.
    Om det är så att en kvinna skulle bli tvingad att genomgå en graviditet och föda ett barn hon inte vill ha, så måste ju också en man få tvinga henne till abort. Det låter ju inte rätt, eller hur? För sist och slutligen så handlar det om rätten till sin egen kropp, en graviditet är bland det mest påfrestande en kvinna kan gå igenom och om man dessutom inte vill ha barnet som växer i ens mage så kan det ha förödande konsekvenser.
    På den här punkten kan det inte bli ”rättvist”, kvinnor kan föda barn, män kan inte det. Den som är gravid ska också ha rätten att avbryta den. Tänk nu om man råkar bli gravid av ett one night stand, och så säger karn ”nää hördu, den där ungen ska jag ha, ingen abort för din del”. Det är inte mänskligt att ha såna regelverk.
    Du vill hitta en bättre lösning, vad är det för lösning du vill ha? Att kvinnor ska tvingas genomgå graviditeter de inte vill genomgå? Känns det rimligt?

    • Nej, en man skulle kunna skriva på en överlåtelse där han avsäger sig allt som har med faderskapet att göra om han inte vill ha barnet. Kvinnan kunde vara försiktig med vem hon har sex med samt se till att skydda sig ordentligt om hon inte vill bli gravid. Jag, personligen, har varit med om att försöka bli gravid utan att lyckas. Jag vet därmed vilken enorm påfrestning det kan vara, när man tror sig bli förälder och det inte blir så. Kan bara föreställa mig hur det känns, när det inte blir så för att mamman typ inte orkar. Kanske någon form av extra stöd till mamman under graviditeten? Kanske kvinnor kan tänka sig att vara gravida mot en liten summa pengar? Kanske det rentav är BRA att tvingas bära på en unge i nio månader, så att man kommer ur sin egocentricitet? Alternativ finns, och dagens lagstiftning är långt ifrån ”jämställd”.

  4. Före man hoppar i säng med nån kanske man kan skriva på någon sorts kontrakt där man går med på att göra abort om kvinnan råkar bli gravid? Samtyckestillstånd är ju redan på tapeten.

  5. Självklart måste det slutliga beslutet vara kvinnans rätt. Tycker dock att, i jämställdhetens namn, män ska ha rätt att frånsäga sig ansvar och understödsplikt ifall graviditeten inte skett i ett parförhållande eller varit planerad. Som det ser ut nu kan män endast trä på en kondom och hoppas på det bästa medan kvinnan kan använda p-piller, dagen efter piller, abort eller adoption.

  6. Sålänge det är min kropp så är det jag som bestämmer. Punkt slut. Enkelt så.

    Och kvinnor ska aldrig någonsin kunna ta betalt för att föda ett barn åt någon annan eftersom det enbart kommer att sluta i människohandel.
    Ett barn är ingen rättighet som alla ska ha möjlighet att kunna köpa.

    • Huh? Nog finns det ju mödrar som redan i dag lånar ut sin livmoder och bär på barn som nån annan får sen. Borde det förbjudas då, tycker du?

  7. Ja Anonym, det tycker jag. Man ska inte kunna köpa rättighet till någon annans kropp, varken sexuellt eller t.ex. genom surrogatmödraskap eftersom det i slutändan leder till att fattiga människor (kvinnor) gör saker de innerst inte vill eftersom de inte har något val.

    Jag är medveten om att det finns lyckliga surrogatmödrar, lika som det finns horor som trivs med sitt jobb, men andelen som gör det mot sin vilja är för stor för att jag ska kunna acceptera det.

    • Problemet är alltså ekonomisk ojämlikhet och fattigdom, inte att folk (kvinnor i detta fall) har rätt till sin egen kropp. Att ge staten rätt till kvinnors kroppar, att hindra dem från att göra sexarbete eller hyra ut livmodern, är ingen lösning.

      Andra saker som bör vara lagliga ifall folk har rätt till sin egen kropp: Eutanasi och droger.

    • Haha whaaat… Detta är just typiskt feministdiskussioner, är jag rädd. Dels vill de nog att kvinnan ska ha rätt att göra abort hur hon vill, men ändå är de starkt emot horeri och kvinnors rätt att visa upp sina kroppar. *sigh* Jag ger upp för ikväll…

  8. Alla pratar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Visst, det är inget fel med det. Men hur är det med barnets kropp, och barnets liv framför allt? Det är ju ändå ett barn som dör vid varje abort, en människa!
    Visst, dom har ju ännu inte en riktigt personlighet ännu, men det får de först vid 5 månader. De är också hjälplösa och beroende, och de kan ju känna sig oönskade. Om man gör abort på grund av detta, vore det inte då lika rätt att döda ett barn på 2 månader, din syster som ligger tillfällit i koma eller en tiggare? Det är på tiden att folk börjar inse att det inte handlar om en själv, utan en annan människa.

    • Du har så rätt. Dedär e grundfrågan – när är fostret en människa med mänskliga rättigheter? Förr var gränsen 20 veckor, antagligen för att foster äldre än det kan i bästa fall klara sig utanför livmodern. Jag tror att gränsen är 12 veckor nuförtiden i Finland. Sku tro det baserar sig på att hjärnan är utvecklad då.

  9. När jag va i mina tonår (Vi var no myndiga) Så hamnade ja ut för en situation där en kvinna påstod att jag gjort henne gravid. O hon krävde ca 500 mark för att betala aborten. Lätttrogen som jag var så gick jag med på de. O även om jag vet idag att aborter på den tiden va gratis. O att det fanns andra möjligheter till fäder. Så gjorde ja allt som den kvinnan ville.

    Det traumatiserade mig så pass mycke att jag bestämde att jag aldrig vill ha barn.

    I 40 års ålder blev jag ihop med en annan kvinna där jag förklarade min situation o att jag absolut inte ville ha barn. Men kvinnan manipulerade mig, o hadde 1001 orsaker varför vi inte skulle ha kondom en gång. O även om vi kommit överrens om att ifall det sker en olycka så tar vi bort det. Så, blev livet o verkligheten en helt annat när ”olyckan” hade skett. Då var våra överenskommelser som bortblåsta.

    Nåväl jag gick med på att behålla det. Efter manipulation som fick mig att att känna mig som en dålig, ansvarslös människa.Jag bestämde mig för att ta all ansvar o göra allt för kvinnan o det kommande barnet. Dag o natt var jag där. O gjorde allt för att hålla balans i situationen. Där med massage, tröstande ord, havrepåsar. Med på alla kurser, läkarbesök, rådgivningar, förlossning. För att sedan när barnet är fött, hamnar o ta i pricip helt själv ta hand om barnet. För att kvinnan i fråga har andra som intresse. Då är jag 40 kilo tyngre än va ja var före hennes graviditet. (det kallas väl sympatigravid) Min mage är i fullständigt uppror med daglig halsbränna, för at inte tala om mina känslor o stress jag upplevde. Inte ens nu får jag välja namnet på min son, o i vilken form den ska namnges eftersom ja e atheist o inte hör till kyrkan. Men det blir hennes önskan för namn o kyrkligt dop.

    Så ni kvinnor har makten. Och de e inte provocerande att påstå att vi borde ha lika stor makt. O nej, en feminist står inte per definition för likvärdighet. Det gör en equivalist. Dit jag vill räkna mig.

    Och missförstå mig rätt nu. Jag älskar min son, o ångrar absolut inte honom. Men om jag hade haft ens möjlighet att välja hade jag gjort det annorlunda. O jo de handlar om min kropp, själ, huvud o hjärta också i alla fall .

Kommentarer inaktiverade.

© 2017 Stilla Sinne

Tema av Anders NorenUpp ↑