Finlandia.

I dag firar Finland nationaldag.

Jag har varit lite tvehågsen till nationaldagsfirandet.

Det vi ju egentligen firar, är att våra far- och morfäder var så duktiga på att ha ihjäl ryssar, om man ska dra saken kargt.

Det borde egentligen vara en sorgedag. Att vi, mänskligheten, skapelsens krona (ja, jag gillar det uttrycket och det är alltid sagt med ett uns ironi i rösten), inte har klarat av att lösa konflikter utan blodspillan ännu.

Att vi ännu har ihjäl varandra – det heligaste av allt mänskligt heligt är rätten till liv, och vi våldför oss på den rätten – över något så trivialt som gränser ritade med blyertspenna på papperskarta.

Men ändå kan jag inte hjälpa att hjärtat sväller när jag hör Finlandia eller minns hur vi vann hockey-VM.

Eller vad säger ni om den här versen, från dikten ”Munter” av vår egen Runeberg?

Vad han sade, föll i tycket,
väckte tankar mångahanda,
Fast det ej var grant och mycket,
Endast talt i Munters anda;
Nog det var att vittne bära
Om vår trohet, om vår ära.
Nog också till krigarns minne; –
Orden lydde: ”Han var finne.”

Jag är också finne.

Jag är härifrån. Detta platta, numera sönderodlade landskap är mitt hem.

Det sätter spår i min personlighet. I min själ.

Jag är österbottning. Vart jag än far i världen, kommer jag inte att komma ifrån det faktum, att jag inte vill kramas i onödan, att jag tar av mig skorna när jag är hemma hos folk, att jag har den där typiska bibelbälts-sjukan att jag ibland är paranoisikt rädd för att folk ska tala skit om mig.

Okej, det är inte alltid bra karaktärsdrag.

Och nej, alla finnar är förstås inte likadana.

Finland har mycket att förbättra och många hål att stoppa pengar i.

Men man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv först.

Jag älskar Finland. Jag älskar er alla. Vi, ni finnar. Ert tysta sätt, er humor. Er ÄKTHET, sättet på hur kvalitét alltid går framom kvantitet. Jag älskar den sisu (ett oöversättningsbart ord, ty ingen som inte känner det finländska folket kan förstå begreppet sisu) som ni visar prov på, när det är minus tjugo och ni står och skrapar bilfönstren med rimfrost i ögonfransarna samt snoron i två istappar under näsan.

Kan man vara stolt bara för att man råkar vara född i ett visst land?

Jo, banne mig, jag kan.

Ett stort FUCK OFF till alla som säger att jag inte kan!

För även om många ryssar fick sätta livet till, så är det ändå freden vi firar. Vi, finnarna, är ett fredligt folk. HÄR tycker vi att krig är en dålig sak. VI ser vi det som optimalt att försöka lösa konflikter med ord istället för våld.

Vi vill inte kriga mer.

Vi går inte med på att sälja våra själar till storföretag som skickar oss till kanonmat enbart för sin egen vinnings skull.

Vi vill vara fria. Vi, folket som bor i detta land, strävar efter frihet, fred och jämlikhet. Vi vill inte slåss, men om någon försöker att med våld ta detta ifrån oss, så kan de räkna med att få på käften med ränta.

Vet ni? Jag kan alla elva verserna till ”Vårt land”. När jag sjunger den är alltid första tanken ”tänk om någon hör och tror att jag är nån sorts nynazist…?” (bibelbältessjukan igen, antar jag…)

Men så får jag fan i ögonen. Jag tänker aldrig hålla käft bara för att jag är rädd för nån rasiststämpel. Plus, nynazisterna ska INTE få ensamrätt på MIN nationalsång!

Så jag gapar ännu högre. Tredje och nionde versen är mina favoriter.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

http://www.dreamstime.com/stock-image-flag-finland-image5182781

Grattis på 98-års dagen, Finland!

//Biz.

2 kommentarer

  1. ”Det vi ju egentligen firar, är att våra far- och morfäder var så duktiga på att ha ihjäl ryssar, om man ska dra saken kargt.”

    Detta tycker jag är så jobbigt med självständighetsdagen i Finland! Istället för att lyfta fram Finsk kultur, traditioner och annan historia (som t.ex vad vi åstadkom FÖRE vi blev självständiga och vad som har hänt EFTER kriget) så fokuserar vi så mycket på kriget! Trots att det är inte det en självständighetsdag ska handla om!
    Visst ska vi prata om kriget, men förutom självständighetsbalen så tycks kriget vara det ENDA som vi förmår prata om då det är dags att fira självständighetsdagen.

    Jag drömmer om den dagen då det är roligt att fira självständighetsdagen i Finland! Då det är en fest! Då vi är glada över vad vi har åstadkommit och kommer att fortsättningsvis åstadkomma! För som det är nu är den finska självständighetsdagen som en begravning. Man ska bara hänga huvudet i sorg och tänka på hur hemskt kriget var. För annars respekterar man inte veteranerna, som jag dessutom inte tror ville att Finlands ungdom skulle automatiskt deppa ner sig under självständighetsdagen och komma ihåg hur hemskt allting har vara.
    Vad hände med att blicka framåt? Är det respektlöst?

    • Nåja. Dels är det väl nog bra att ha en ordentlig sorgedag, för att minnas alla de som dog för att vi skulle få skriva vad vi tycker på våra bloggar utan att bli fängslade av gestapo. 🙂

      Men å andra sidan så verkar det ju nog ligga i tidens melodi att främlingars kultur hedras och äras, medan den egna kulturen ska kännas ute och gammal. Ungefär som en sorters kollektiv tonår…?

      Å tredje sidan förstår ju andra länder istället att uppskatta vår kultur, som nu till exempel Japan, som köper fast älgskit så länge det står ”made in Finland” på. He e mangleis! Men jo, självständighetsdagen och allt den symboliserar är sannerligen det vi lever och gör precis NU!

Kommentarer inaktiverade.

© 2017 Stilla Sinne

Tema av Anders NorenUpp ↑