Lillan som gjorde ingenting.

Det var en gång en människa. Människan var du och jag, dina barn och mina, samt alla de som har varit före oss. Men för enkelhetens skull kan vi kalla henne Lillan.

Lillan blir till under en het natt i juni. Som en sädescell från sin pappas pung träffar hon sin mammas ägg och skapar liv.

Det är det sista hon gör utan att bli bedömd.

När hon sparkar i sin mammas mage haglar redan resultaten: Oj, vad bebis sparkar! Den kommer nog att bli en proffsig fotbollsspelare nån dag!

Lillan i magen kan känna sin mors groende förhoppningar i sitt eget blod.

Hon föds, kommer ut till världen, sköterskorna står vid fotänden med sina apgarpoängtavlor. Hon blir tvättad och drar sitt första andetag.

”Vilken röst! Det där kommer nog att bli en berömd operasångare en dag!” säger en av sköterskorna till de pösande stolta föräldrarna.

Hon lär sig le och hon lär sig gå och finge man tro omgivningen, skall hon bli allt från fotomodell till löparproffs, allt inom sitt första år.

Som ettårspresent får hon en kassaapparat och sina allra första pengar – plastmynt, förvisso, men ändå.

”Ooh titta, hon kommer nog att bli en riktigt duktig kassantant en dag!” kvittrar den nöjda fastern som kom med presenten.

Lillan förstår inte alla orden, men där hon sitter med sina plastpengar och plastmjölkförpackningar, börjar hon fatta andemeningen;

Man måste bli något, annars är det ingen vits.

Helt oförståeligt förkastar hon kassaapparaten och vänder sig till sin gosekanin för tröst istället.

Lillan växer, får större fötter, börjar skolan. Där går det bra i ett par år, men ganska snart blir allting väldigt invecklat. Hon skiner i vissa ämnen och stinker i andra. Om vartannat får hon höra att om hon inte satsar mer på matten kommer hon inte att bli nånting alls, men om hon bara vågade sjunga inför hela skolans publik på lucia, så kanske hon har en chans som sångerska ändå, om hon bara vore lika söt som skolans mest populära flicka, vill säga.

Och nu börjar frågorna hagla på allvar: ”Vad SKA du riktigt göra efter nian? Vad vill du BLI?”

Lillan förstår inte riktigt. Hon ÄR ju redan Lillan. Varför duger inte det…?

En dag får Lillan klappa en häst. Hon tappar nästan andan. Den är så vacker! Och hästar luktar så gott! Hon stryker med handen över sammetsmulen och drar i de mjuka öronen, länge, tills hästens ägare kommer och jagar bort henne.

Efter upplevelsen samlar hon på sig alla hästposters, kalendrar, klistermärken hon kommer över. När hon ser på bilderna kan hon nästan känna den där hemtrevliga lukten av häst igen. Men hästägare vill inte låta några dumma små flickor komma nära deras djur såvida man inte betalar för det, så hon lyckas gnälla lös pengar till några dyra ridlektioner.

Det är läskigt. Men Lillan sväljer sina rädslor för det är såhär man gör med hästar. Ingen har en häst bara som sällkap eller för att den luktar gott, den ska ridas!

Efter några lektioner – in på färdigsadlad häst, rida runt några varv, lämna tillbaka hästen, ut – lär hon sig använda den som en bil. Nånstans gnager besvikelsen, var det verkligen det här hon ville? Men det är ju så man använder hästar?  Annars är det ingen vits!

En dag ramlar hon av. Blir ordentligt trampad på ryggen och tappar andan på riktigt. Hennes redan obefintliga intresse för ridning rinner slutligen ut i sanden. Hon kan inte längre stå nära en häst utan att börja svettas nervöst. Hon glömmer ridningen och sin dröm, som nog mera gick ut på att bara få vara kompis med en häst.

Så går åren, och intressen. Ibland sveper hon ihop en middag och får höra att hon verkligen borde bli proffskock. Ibland lägger hon vackert upp sin systers hår och överöses med krav på att hon borde bli frisör. Hon provar på sina intressen, ett efter ett, men känner dem vittra bort så fort alla kraven kommer krypande.

Till sist har hon inga intressen kvar, så hon hoppar på ett jobb som städerska. Till en början går det riktigt bra, hon trivs verkligen med att damma av, göra rent, göra vackert.

Såklart, dock, innan hon vet ordet av, duger inte heller det: ”Du måste städa fortare! Bättre! Där har du missat en fläck och det tog alldeles för lång tid!” härjar arbetsledaren.

Lillan börjar bli trött.

Men hon biter ihop för i hennes värld finns det ingen tillåtelse till att vara trött. Man vinner absolut ingenting på att sova!

I flera år städar hon, dammar av, gör rent, gör vackert så gott hon kan.

Men hon blir inte snabbare eller bättre.

Hon mår däremot sämre, eftersom hon aldrig någonsin kan räcka till. Och hon blir tröttare.

En vacker dag säger hennes kropp ifrån. Hon kommer till sitt jobb och känner lukten av de där eländiga grillade kycklingkropparna hon numera förväntas svabba upp. Då vänder det sig i magen.

Hon hinner till toaletten.

Där står hon och kräks och kräks och kräks.

Det känns, som om hon spyr upp alla oupplevda krav, alla krossade drömmar, alla dödade intressen. Hon spyr upp hela världen, hon spyr ut självaste tiden, med kravet på att alltid vara fit for fight klockan sex på morgonen.

Till sist kommer det djupt ifrån hennes inre en gul vätska, med samma smak och konsistens som ogråtna ruttnade gamla tårar.

Så har hon fått nog.

Kokande arg stampar hon in till chefen och säger precis vad hon tycker. Om kravet på att alltid vara professionell och perfekt. Hur det känns att aldrig duga. Och vem fan vill svara i telefonen mitt i natten bara för att lyssna på klagomål. Hon skriker rentav något mycket fult, men senare minns hon inte längre vad.

Så går hon hem, kokar en tekopp, sätter sig i soffan och gör – –

INGENTING.

I många långa år gör hon just det. Ingenting.

Hon går i skogen – men känner inga krav på att bli professionell skogsvandrare. Hon plockar fina stenar – men skriver inte in sig på en geologistutbildning. Hon ser vackra fåglar och köper en kikare…  Men lagar ingen lista på vilka fåglar hon har kvar att bonga.

Hon blir arg och lugnar ner sig och förlåter. Sig själv för att hon inte dög. Sitt samhälle och chefen och alla lärarna för att de ställde omöjliga krav.

Hon förstår nu, att levandet och lärandet är en uppgift i sig. Att ingen av de hon känner har skapat systemet med krav på ständig profit. De är bara oförmögna till att ta sig ur det. Det är ingens fel.

Så, tror ni att den här historien har ett lyckligt slut? Kan Lillan ändå bli professionell, berömd, framgångsrik och rik till sist?

Tycker ni att sagan borde sluta med att hon hittar sin talang, sin passion, så hon äntligen kan bli en riktigt duktig pengako, till nöje och vinst för hela samhället och alla i sin omgivning?

Att hon äntligen ska duga?

Isåfall säger jag samma sak till er, som det där hemska Lillan skrek till chefen den där dagen, i sitt vildaste raseri:

TSYSS RÖVE!

//Biz

Elfensten.

Finlandia.

I dag firar Finland nationaldag.

Jag har varit lite tvehågsen till nationaldagsfirandet.

Det vi ju egentligen firar, är att våra far- och morfäder var så duktiga på att ha ihjäl ryssar, om man ska dra saken kargt.

Det borde egentligen vara en sorgedag. Att vi, mänskligheten, skapelsens krona (ja, jag gillar det uttrycket och det är alltid sagt med ett uns ironi i rösten), inte har klarat av att lösa konflikter utan blodspillan ännu.

Att vi ännu har ihjäl varandra – det heligaste av allt mänskligt heligt är rätten till liv, och vi våldför oss på den rätten – över något så trivialt som gränser ritade med blyertspenna på papperskarta.

Men ändå kan jag inte hjälpa att hjärtat sväller när jag hör Finlandia eller minns hur vi vann hockey-VM.

Eller vad säger ni om den här versen, från dikten ”Munter” av vår egen Runeberg?

Vad han sade, föll i tycket,
väckte tankar mångahanda,
Fast det ej var grant och mycket,
Endast talt i Munters anda;
Nog det var att vittne bära
Om vår trohet, om vår ära.
Nog också till krigarns minne; –
Orden lydde: ”Han var finne.”

Jag är också finne.

Jag är härifrån. Detta platta, numera sönderodlade landskap är mitt hem.

Det sätter spår i min personlighet. I min själ.

Jag är österbottning. Vart jag än far i världen, kommer jag inte att komma ifrån det faktum, att jag inte vill kramas i onödan, att jag tar av mig skorna när jag är hemma hos folk, att jag har den där typiska bibelbälts-sjukan att jag ibland är paranoisikt rädd för att folk ska tala skit om mig.

Okej, det är inte alltid bra karaktärsdrag.

Och nej, alla finnar är förstås inte likadana.

Finland har mycket att förbättra och många hål att stoppa pengar i.

Men man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv först.

Jag älskar Finland. Jag älskar er alla. Vi, ni finnar. Ert tysta sätt, er humor. Er ÄKTHET, sättet på hur kvalitét alltid går framom kvantitet. Jag älskar den sisu (ett oöversättningsbart ord, ty ingen som inte känner det finländska folket kan förstå begreppet sisu) som ni visar prov på, när det är minus tjugo och ni står och skrapar bilfönstren med rimfrost i ögonfransarna samt snoron i två istappar under näsan.

Kan man vara stolt bara för att man råkar vara född i ett visst land?

Jo, banne mig, jag kan.

Ett stort FUCK OFF till alla som säger att jag inte kan!

För även om många ryssar fick sätta livet till, så är det ändå freden vi firar. Vi, finnarna, är ett fredligt folk. HÄR tycker vi att krig är en dålig sak. VI ser vi det som optimalt att försöka lösa konflikter med ord istället för våld.

Vi vill inte kriga mer.

Vi går inte med på att sälja våra själar till storföretag som skickar oss till kanonmat enbart för sin egen vinnings skull.

Vi vill vara fria. Vi, folket som bor i detta land, strävar efter frihet, fred och jämlikhet. Vi vill inte slåss, men om någon försöker att med våld ta detta ifrån oss, så kan de räkna med att få på käften med ränta.

Vet ni? Jag kan alla elva verserna till ”Vårt land”. När jag sjunger den är alltid första tanken ”tänk om någon hör och tror att jag är nån sorts nynazist…?” (bibelbältessjukan igen, antar jag…)

Men så får jag fan i ögonen. Jag tänker aldrig hålla käft bara för att jag är rädd för nån rasiststämpel. Plus, nynazisterna ska INTE få ensamrätt på MIN nationalsång!

Så jag gapar ännu högre. Tredje och nionde versen är mina favoriter.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

http://www.dreamstime.com/stock-image-flag-finland-image5182781

Grattis på 98-års dagen, Finland!

//Biz.

Graviditetsolyckan.

Föreställ dig att du just har fått reda på att du ska bli förälder.

Chock är kanske din första reaktion, som för de allra flesta.

Men efter ett par dagar har den fantastiska nyheten fått smälta in. Du accepterar din roll som blivande förälder. Din hjärna tycks förvandlas till en icke funktionerande sössö av rosa fluff. Det enda du kan tänka på är namnförslag och nappalternativ, jämte funderingar som hur knepigt kan det egentligen vara att byta en blöja?

Inombords gör du dig redo att med alla medel vårda, sköta och älska en splitterny liten person. Du öppnar ditt hjärta för den kärlek som bara kan existera mellan en förälder och ett barn. I fantasin håller du redan en varm klump ny människa i famnen, ser på de pyttesmå fingrarna, kör ner näsan i dess hår och snusar in doften av bebis… Lyckan är total.

Tills din partner meddelar att hon tänker göra abort.

Hon säger, att hon inte är redo för ansvaret.

Hon säger, att hennes kropp blir förstörd.

Hon säger, att det är inte din sak att bestämma.

Ni diskuterar beslutet. Grälar. Men hon är benhård. Hon vill inte ha hängpattar och bristningar. Hon är inte intresserad av att klämma ut ett fotbollsstort människohuvud genom fittan.

Desperat griper du efter halmstrån; erbjuder dig att bli ensam vårdnadshavare. Lovar att servera varm choklad på sängen varje morgon. Inget hjälper.

Du har inget val. Valet var aldrig ditt. Maktlös följer du med till sjukhuset där en läkare dödar det liv som är till hälften du.

När du sedan sörjer, visar samhället ingen förståelse alls.

Ingen begravning hålls.

Ingen gråter, utom du.

Det är bara… Ett liv som fanns, som inte längre finns.

Dina vänner säger, att det var nog kanske lika bra så. Logiken vet, att barnet inte ännu hunnit bli mer än en cellklump. Du tänker, att om det är meningen, så får du en chans till i framtiden. Kanske.

Men hjärtat gråter.

Datumet för ditt barns död ristas för evigt in i din själs almanacka. Glädjen och chocken, som du kände när du såg det där lilla blåa strecket på testet, svider i minnet. Från och med nu kommer det alltid att vara dagen då du nästan blev förälder.

Vad tycker läsaren om detta? Är det okej för en mamma att döda en pappas barn? Är det jämställt och bra att mannen inte har rätt att påverka sitt eget föräldraskap?

Har du varit gravid? Hur skulle det kännas för dig då, om du mitt i gravidlyckan blev tvingad till abort? (Enligt min logik är det precis så som det är nu – kvinnan bestämmer om mannen får bli pappa. Vad om situationen vore omvänd, om det vore mannen som satt på fullmakten?)

Feminister och dylika jämlikhetskämpar har varit pinsamt tysta i den här frågan. Men låt oss inte hacka ner på dem – feministerna vill bara det som är bäst för dem själva, precis som alla andra. Det här är dock inte bara feministernas sak. Det här rör alla som är, har eller vill bli föräldrar i dagens Finland. För nog borde väl vi, människorna – evolutionens krona – kunna tänka ut en bättre lösning än såhär, inte sant?

graviditetstest

Googlad bild – nej jag är inte gravid!

 

//Biz.

Hästdag.

Slutarökandet går relativt bra. Jag har inte rånmördat någon, men jag har inte heller varit helt orökt nån dag utan alltid har det blivit nån fimp. Är ändå stolt, mitt luktsinne har blivit bättre och jag kan andas lättare. Ibland far jag och springer ett par varv kring löpbanan vid sportis bara för att jag kan. DET känns stort, jag har alltid haft den bilden av mig att jag är den där osportiga typen som inte orkar nåt bara för att jag röker.

I dag åkte jag till Esse för att fota hästar. En kompis fick hem sin foderponny igår så då måste den ju fotas. Hansu är en sjuttonårig haflinger och sååå söt! Jag är lite rädd för hästar, ramlade av för många år sen och har inte suttit upp mycket sen dess, men den här ser ju inte alls farlig ut.

biz 323 biz 302

biz 219

Så trevligt att få en hästkompis! Kanske vågar jag mig upp på ryggen också så småningom. Önskar Paulina och Hansu många härliga stunder tillsammans!

biz 334

//Biz.

Morsdag.

DSC_2903

Glad morsdag! Hoppas alla mammor där ute har fått må lika oförskämt bra som mig! Till present fick jag fina kortet ovan, samt även en riktig sportdag. Skalman kom hit tidigt i morse och drog iväg mig till frisbeegolfbanan. När jag hade förlorat storligen gick vi hem på paus med vår gemensamma favoriträtt: Mannagrynsgröt. Efter gröten gick vi åter ner till sportplanen för att gräva i deras redskapsförråd; hittade vad som behövdes för både kulstötning och spjutkast. Hann dessutom med ett par varv kring löpbanan som avslutning!

DSC_2884

Mor & son-morsdagsselffie!

Har annars haft en riktigt, riktigt bra helg – även om det har gått lite si och så med mina principer… Jag blev bjuden på hemmagjorda hamburgare i fredags, en himmelsk massage i lördags och en massa goda skratt där emellan. Massagen, skratten och dagens motion gör att varje muskel i min kropp känns som fluffiga rosa moln. Det är lätt att vara orökt när man mår så! Tack allihopa!

//Biz.

Rave.

Gårdagen var obeskrivlig. Obeskrivlig, säger jag er! Lokala DJ:s och andra eldsjälar hade arrangerat ett rave i svenska gården. Allsorts folk strömmade till från nejden, alla var glada, vi dansade tills solen gick upp. Jag hann inte ta mer än en endaste bild och den är inifrån skithuset. Den där lappen tröstade mig många gånger under kvällen när jag förtvivlat vred låsknoppen åt fel håll och trodde att jag hade blivit inlåst.

Bild1331

Vet ni, jag önskar att tekniken skulle möjliggöra att ladda upp nån sorters känslofil så att ni kunde känna vad jag kände då: Stämningen! Vännerna! Skratten! Dansen! Musiken! Rytmen! Min söta lilla syster med sina professionella moves, och alla glada hippies! Stämningen…! Men tyvärr kan jag inte det så en youtube-fil får så lov att räcka. Ni får fantisera resten.

The Devils Music

Det om det. Stort tack till alla arrangörer, DJ:s och dansare! Nu ska jag avnjuta söndagens lugn och tystnad. Men jag har fortfarande en svällande energibomb kvar i hjärtroten, så om nån har vägarna förbi min lilla hemby eller vill snattra på nån chatt är jag all ears. Annars önskar jag er alla en trevlig söndag!

//Biz.

Överlev utan diskmedel.

God kväll kära läsare! Vet ni, till min stora förvåning ser jag fortfarande diskmedelsflaskor, tvättmaskinspulver och plasttvålar hemma hos folk, trots att folket nu vid nådens år 2015 torde veta att det finns så många andra så mycket bättre alternativ.

Själv hamnade jag in på den här vägen på grund av att jag inte hade något annat alternativ; får små sprickor som efter hand utvecklas till rejäla utslag om jag försöker utsätta mig för ”vanligt” diskmedel dagligen. (Nej – det är ingen skillnad om flaskan påstår sig innehålla aloe vera eller inbyggd bensinhandkräm, det är samma skit alltihop.)

Har försökt undervisa mina medmänniskor till hälsovänligare metoder men med föga framgång. Därvid drar jag slutsatsen, att ni är lite rädda för vad som finns bortom de gamla  goda – eller åtminstone välbekanta – kemikaliernas horisont. Vem vet väl vad för hemskheter som kan hända om man inte alltid har en diskmedelsflaska hemma…?

Men, snäll som jag är så vill jag ändå försöka lindra denna er rädsla för detta nya okända. Så varsågoda, här är en steg-för-steg-guide till hur man överlever utan diskmedel!

DSC_2550

Först gäller det ju att ha någon disk att diska. Sådant finns guskelov inte alltför mycket av hemma hos mig, försöker strängt hålla alla kippor och kappor på en minimal nivå. Men ibland så växer diskberget till sig ändå. Step one – check!

*

DSC_2556

Steg nummer två går ut på att införskaffa sig en burk matsoda. SODA, sa jag, inte bakpulver, observera skillnaden. Finns att köpas i närapå alla livsmedelsbutiker och kostar kring 1-3 euro kilot. Bra till allt, dessutom billigare desto större förpackning, så köp en större förpackning. Check!

*

DSC_2564

Steg tre: Ta ungefär såhär mycket soda i handen. Man kan experimentera lite, oftast är det ingenting som exploderar eller går sönder om man doserar fel. Häll i diskvattnet.

*

DSC_2574

Sen låter man disken stå i blöt. Vet inte exakt hur länge, men om man vågar kan man ju, återigen, testa lite själv och se när smutsen börjar lossna.

*

Steg fem: Ta några misslyckade kattbilder och selffies så länge man väntar.

*

DSC_2609

Steg sex. Diska. Nu blir det riktigt spännande. Notera hur även hård smuts, som laxfett eller bottenbränd mannagrynsgröt lossnar magiskt lätt.

 *

DSC_2614

Steg sju. Skölj och placera in i torkskåp. Skölj helt vanligt, precis som när man diskar med frätande kemikalier som antagligen inte går att få bort helt och sen hamnar i magen på den som använder tallrikarna till matunderlag.

*

DSC_2627

Bonus: Vill även presentera min fina disktrasa. Hört talas om enjo? Trasor av magisk polyesterfiber som hemmamammor förtjänar storkovan på att reklamföra. Nå, min egen kloka mor tänkte snabbt ut att man kan sticka sina egna wannabe-enjos med vanligt polyestergarn. Duglig ersättare, fungerar som perkele och kostar väl kring en hundradel av originalet. Success!

Så! Det var min guide till hur man överlever utan diskmedel. Jag har ingen diskmaskin, men skulle nog tro att soda går att använda även där. Och, kära läsare, kom ihåg! Allting behöver inte vara som i reklamerna. Våga titta dig omkring, prova själv istället för att svälja allt som teve trycker ner i strupen på dig. Lycka till!

//Biz.

Lilla Liu.

Har inte haft nån inspiration till bloggande på ett tag igen, ber inte om ursäkt för det som vanligt. Men nu är det hög tid för blogg, för jag har nämligen fått hem en helt ljuvlig ny liten familjemedlem! Hon heter Liu, härstammar från Terjärv och är det sötaste jag någonsin sett. Såklart måste jag därmed bjuda på en kattunge-bildbomb!

DSC_2306

DSC_2299

Liu hade med sig ett helt klösträd när hon kom. Trots att hon försvarade sitt fina klösträd tappert till en början, så blev bästa liggplatsen till slut tagen av Foxy. Hon ryms knappt ens i den lilla rosa tygkorgen, men ska me tromant ligga där ändå.

DSC_2279

Liu, Foxy och hela stora klösträdet.

Zorro har varit en riktig gentleman mot Liu. Nåja, ibland härjar de så att någon gråter, men för det mesta går det bra. Tror Zorro är nöjd med sin nya lekkamrat. Liu å sin sida är en riktig lillasyster och beundrar frassen i allt han gör.

DSC_2271

Zorro stjäl sig en kyss…

DSC_2272

…men får ångra sig då bruden tydligen har dålig andedräkt 😀

DSC_2327

Liu älskar tangentbord och hjälper så gärna till med bloggandet.

DSC_2386

Men när jag försöker få till en trevlig husdjursselfie så blir det stopp. Färdigposerat för i dag! 

//Biz

Dagens outfit: Döskallebyxona.

20150303131537890

 

God dag, kära läsare! Här har du min outfit för dagen: En stor, svart bomullshuppari, ett par svarta fleecebyxor med dödskallemönster (sydda av min mamma), sköna svarta bambukaliser och svarta bomullstrosor. Samt även, längst in, en sanitetsbinda av nedbrytbart plast.

Bortsett från bindan är detta min favoritoutfit av flera orsaker. Dels är den ssssååååå bekväm! Helt obeskrivligt, tyvärr – ni som fjantar omkring i vristvridande klackar och svampstrings kommer kanske aldrig att få veta hur underbart det känns inuti ett par riktigt härliga bambukaliser.

Delvis älskar jag också klädseln för att jag känner mig snygg i den. Såhär går jag omkring nästan jämt. Helst jämt, faktiskt. Lösa mjuka byxor – röven får röra sig fritt. Stor, luftig tröja – svettfläckarna syns inte lika bra. Naturmaterial helst – man slipper gå omkring och klia sig i skrevet då man har drabbats av underlivssvamp.

Jag känner mig bekväm, avslappnad och harmonisk, alltså så snygg jag kan bli. I dag råkade dessutom allt bli mer eller mindre svart, vilket ju som bekant passar med allt.

Men kan ni tänka er. Somliga – de flesta, verkar det som – tycker inte att detta är en ”snygg” eller särskilt ”sexig” outfit. För ni känner till reglerna, eller hur? För att räknas som ”snygg” eller ”sexig” så finns det ju vissa krav. Man ska visa så mycket hud som möjligt. Det ska också vara tajt. Och så tunt tyg som bara tänkas kan, siden helst.

Man ska pushas up, klämmas ihop, packas in och serveras. Sen ska man också spackla ansiktet med minst tre lager konstgjord färg för att förstärka effekten av sin naturliga skönhet.

Inte? Det skulle du aldrig tycka, eller hur? Nå, dra på dig mjukbyxorna då och far osminkad till butiken, eller varför inte nästa finfest. Om du törs.

Min stil blir kanske klassad som slafsig, schabbig eller rentav ovårdad. Men, kära läsare, ska jag säga dig en sak? Om jag bär tajta, tunna, avslöjande ”snygga” kläder mitt i vintern så får jag fejl i hövo. Ja. Jag blir galen och börjar tugga fradga, nästan. Jag känner mig så frusen, instängd och obekväm att jag får lust att riva av mig kläderna och springa naken istället, för det skulle kännas mera naturligt så. Jag. Vägrar. Aldrig mer tänker jag prioritera allmänhetens uppfattning om ”snyggt” framom ”bekvämt”.

(”Men det finns ju faktiskt SNYGGA kläder som är BEKVÄMA också”, bräker ni kanske, fårskocken. Ha, säger jag. Då är vi tillbaka på samma punkt igen: För att få betraktas som ”snygg” ska man klä sig och sminka sig och vara på ett visst sätt.)

Så nu vill jag starta en liten revolution. Jag KRÄVER att svarta döskallebyxor också ska kunna klassas som ”sexigt”. Från och med nu är bekvämlighet det hetaste modeordet! Ut med alla konstmaterial och obekväma pyttejackor, fram med rediga kläder i stadigt tyg som dessutom håller betydligt längre än trettigraderstvätten.

(När sommarn kommer och solen gassar fram svettpärlor längs rumpslutet, då kan man kanske lägga bort bambukaliserna, förstås. Men naturmaterial är viktigt även då, svamp älskar värme och polyester!)

Vidare: Låt alla sneda tänder få ta plats i alla soliga leenden, ge alla extrakilon utrymme att beundras, må varje liten skrattrynka få den hyllning den förtjänar. Ärr, sår, proteser, skador, misslyckade tatueringar, onormalt korta mittentår, låt dem alla visa sin historia – vem fan är förresten helt hel?

Ytterligare! Låt varje liten manspitt bli accepterad hur lång eller kort den än är, må varje kvinna känna sig stolt när hon ser sin vackra spegelbild med alla bristningarna, låt dem alla vara nöjda med sina näsor och bröst och give gud att ingen behöver skära bort sitt eget kött för att vara nöjd.

Slutligen, framom allt: Låt alla se ut och vara precis så som de vill. Sluta döma andra. Sluta döma dig själv. Det är på modet nu!

20150303131344642

//Biz.

Stein i Trää.

Låt mig presentera ytterligare en favoritsten. Den sitter fast på ungefär tre meters höjd. I en tall.

DSC_1689

Stenen och tallen finns i en vägkurva nånstans nära Storsand i Jakobstad. Om man inte vet var den finns är den väldigt svår att få syn på. Man bör helst inte glo för noga heller, sikten är skymd och man kan säkert lätt få en medtrafikant i aktern om man inte aktar sig.

Hur har bumlingen hamnat dit? Har nån placerat den där för att lägga sin egen prägel på den redan så personliga gamla vägen? Eller är det ett resultat av nån vägsprängning? Aliens…? Ingen vet, vad jag vet.

DSC_1691

När jag var barn var stenen – tillsammans med Fäbodahästarna, Häxans Hus och Rosa Huset – viktiga landmärken på väg till Storsand. Så många gånger åkte vi dit och slog läger med familjens husbuss.  Vägen kändes stundom ändlös när jag var liten och simsjuk, men när vi kommit förbi Stein i Trää var det bara en liten bit kvar. Stenen ger mig en impuls att springa fullfart ner mot Storsands blågrå, iskalla hav.

(Lång väg att springa mellan parkeringen och det magiska HAVET, solvarm sand sprutande kring tårna, enstaka tallkottar smärtande under ett feltramp, ofta nåt barr fastkilat i fotskinnet – men alltid med entusiasmen i behåll!)

I nutiden hör jag utropet eka varje gång jag kör in i rätt kurva:

Skådin nu! Ter er Stein i Trää!

Det går som på instinkt att vrida upp huvudet och titta. Jag blir alltid lika glad när jag ser att den ännu hänger kvar. Nåt som ser så bräckligt och ologiskt ut får fortsätta finnas i vår annars så pedantiskt ordnade värld. Vackert!

//Biz.

« Äldre inlägg

© 2017 Stilla Sinne

Tema av Anders NorenUpp ↑