Finlandia.

I dag firar Finland nationaldag.

Jag har varit lite tvehågsen till nationaldagsfirandet.

Det vi ju egentligen firar, är att våra far- och morfäder var så duktiga på att ha ihjäl ryssar, om man ska dra saken kargt.

Buy cialis online
Det borde egentligen vara en sorgedag. Att vi, mänskligheten, skapelsens krona (ja, jag gillar det uttrycket och det är alltid sagt med ett uns ironi i rösten), inte har klarat av att lösa konflikter utan blodspillan ännu.

Buy cialis online
Att vi ännu har ihjäl varandra – det heligaste av allt mänskligt heligt är rätten till liv, och vi våldför oss på den rätten – över något så trivialt som gränser ritade med blyertspenna på papperskarta.

Men ändå kan jag inte hjälpa att hjärtat sväller när jag hör Finlandia eller minns hur vi vann hockey-VM.

Eller vad säger ni om den här versen, från dikten ”Munter” av vår egen Runeberg?

Viagra relative costs of viagra cialis levitra
Vad han sade, föll i tycket,
väckte tankar mångahanda,
Fast det ej var grant och mycket,
Endast talt i Munters anda;
Nog det var att vittne bära
Om vår trohet, om vår ära.
Nog också till krigarns minne; –
Orden lydde: ”Han var finne.”

Jag är också finne.

Jag är härifrån. Detta platta, numera sönderodlade landskap är mitt hem.

Det sätter spår i min personlighet. I min själ.

Jag är österbottning. Vart jag än far i världen, kommer jag inte att komma ifrån det faktum, att jag inte vill kramas i onödan, att jag tar av mig skorna när jag är hemma hos folk, att jag har den där typiska bibelbälts-sjukan att jag ibland är paranoisikt rädd för att folk ska tala skit om mig.

Okej, det är inte alltid bra karaktärsdrag.

Och nej, alla finnar är förstås inte likadana.

Finland har mycket att förbättra och många hål att stoppa pengar i.

Men man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv först.

Jag älskar Finland. Jag älskar er alla. Vi, ni finnar. Ert tysta sätt, er humor. Er ÄKTHET, sättet på hur kvalitét alltid går framom kvantitet. Jag älskar den sisu (ett oöversättningsbart ord, ty ingen som inte känner det finländska folket kan förstå begreppet sisu) som ni visar prov på, när det är minus tjugo och ni står och skrapar bilfönstren med rimfrost i ögonfransarna samt snoron i två istappar under näsan.

Kan man vara stolt bara för att man råkar vara född i ett visst land?

Jo, banne mig, jag kan.

Ett stort FUCK OFF till alla som säger att jag inte kan!

För även om många ryssar fick sätta livet till, så är det ändå freden vi firar. Vi, finnarna, är ett fredligt folk. HÄR tycker vi att krig är en dålig sak. VI ser vi det som optimalt att försöka lösa konflikter med ord istället för våld.

Vi vill inte kriga mer.

Vi går inte med på att sälja våra själar till storföretag som skickar oss till kanonmat enbart för sin egen vinnings skull.

Vi vill vara fria. Vi, folket som bor i detta land, strävar efter frihet, fred och jämlikhet. Vi vill inte slåss, men om någon försöker att med våld ta detta ifrån oss, så kan de räkna med att få på käften med ränta.

Vet ni? Jag kan alla elva verserna till ”Vårt land”. När jag sjunger den är alltid första tanken ”tänk om någon hör och tror att jag är nån sorts nynazist…?” (bibelbältessjukan igen, antar jag…)

Men så får jag fan i ögonen. Jag tänker aldrig hålla käft bara för att jag är rädd för nån rasiststämpel. Plus, nynazisterna ska INTE få ensamrätt på MIN nationalsång!

Så jag gapar ännu högre. Tredje och nionde versen är mina favoriter.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

http://www.dreamstime.com/stock-image-flag-finland-image5182781

Grattis på 98-års dagen, Finland!

//Biz.

Hästdag.

Slutarökandet går relativt bra. Jag har inte rånmördat någon, men jag har inte heller varit helt orökt nån dag utan alltid har det blivit nån fimp. Är ändå stolt, mitt luktsinne har blivit bättre och jag kan andas lättare. Ibland far jag och springer ett par varv kring löpbanan vid sportis bara för att jag kan. DET känns stort, jag har alltid haft den bilden av mig att jag är den där osportiga typen som inte orkar nåt bara för att jag röker.

I dag åkte jag till Esse för att fota hästar. En kompis fick hem sin foderponny igår så då måste den ju fotas. Hansu är en sjuttonårig haflinger och sååå söt! Jag är lite rädd för hästar, ramlade av för många år sen och har inte suttit upp mycket sen dess, men den här ser ju inte alls farlig ut.

biz 323 biz 302

biz 219

Så trevligt att få en hästkompis! Kanske vågar jag mig upp på ryggen också så småningom. Önskar Paulina och Hansu många härliga stunder tillsammans!

biz 334

//Biz.

Morsdag.

DSC_2903

Glad morsdag! Hoppas alla mammor där ute har fått må lika oförskämt bra som mig! Till present fick jag fina kortet ovan, samt även en riktig sportdag. Skalman kom hit tidigt i morse och drog iväg mig till frisbeegolfbanan. När jag hade förlorat storligen gick vi hem på paus med vår gemensamma favoriträtt: Mannagrynsgröt. Efter gröten gick vi åter ner till sportplanen för att gräva i deras redskapsförråd; hittade vad som behövdes för både kulstötning och spjutkast. Hann dessutom med ett par varv kring löpbanan som avslutning!

DSC_2884

Mor & son-morsdagsselffie!

Har annars haft en riktigt, riktigt bra helg – även om det har gått lite si och så med mina principer… Jag blev bjuden på hemmagjorda hamburgare i fredags, en himmelsk massage i lördags och en massa goda skratt där emellan. Massagen, skratten och dagens motion gör att varje muskel i min kropp känns som fluffiga rosa moln. Det är lätt att vara orökt när man mår så! Tack allihopa!

//Biz.

Rave.

Gårdagen var obeskrivlig. Obeskrivlig, säger jag er! Lokala DJ:s och andra eldsjälar hade arrangerat ett rave i svenska gården. Allsorts folk strömmade till från nejden, alla var glada, vi dansade tills solen gick upp. Jag hann inte ta mer än en endaste bild och den är inifrån skithuset. Den där lappen tröstade mig många gånger under kvällen när jag förtvivlat vred låsknoppen åt fel håll och trodde att jag hade blivit inlåst.

Bild1331

Vet ni, jag önskar att tekniken skulle möjliggöra att ladda upp nån sorters känslofil så att ni kunde känna vad jag kände då: Stämningen! Vännerna! Skratten! Dansen! Musiken! Rytmen! Min söta lilla syster med sina professionella moves, och alla glada hippies! Stämningen…! Men tyvärr kan jag inte det så en youtube-fil får så lov att räcka. Ni får fantisera resten.

The Devils Music

Det om det. Stort tack till alla arrangörer, DJ:s och dansare! Nu ska jag avnjuta söndagens lugn och tystnad. Men jag har fortfarande en svällande energibomb kvar i hjärtroten, så om nån har vägarna förbi min lilla hemby eller vill snattra på nån chatt är jag all ears. Annars önskar jag er alla en trevlig söndag!

//Biz.

Överlev utan diskmedel.

God kväll kära läsare! Vet ni, till min stora förvåning ser jag fortfarande diskmedelsflaskor, tvättmaskinspulver och plasttvålar hemma hos folk, trots att folket nu vid nådens år 2015 torde veta att det finns så många andra så mycket bättre alternativ.

Själv hamnade jag in på den här vägen på grund av att jag inte hade något annat alternativ; får små sprickor som efter hand utvecklas till rejäla utslag om jag försöker utsätta mig för ”vanligt” diskmedel dagligen. (Nej – det är ingen skillnad om flaskan påstår sig innehålla aloe vera eller inbyggd bensinhandkräm, det är samma skit alltihop.)

Har försökt undervisa mina medmänniskor till hälsovänligare metoder men med föga framgång. Därvid drar jag slutsatsen, att ni är lite rädda för vad som finns bortom de gamla  goda – eller åtminstone välbekanta – kemikaliernas horisont. Vem vet väl vad för hemskheter som kan hända om man inte alltid har en diskmedelsflaska hemma…?

Men, snäll som jag är så vill jag ändå försöka lindra denna er rädsla för detta nya okända. Så varsågoda, här är en steg-för-steg-guide till hur man överlever utan diskmedel!

DSC_2550

Först gäller det ju att ha någon disk att diska. Sådant finns guskelov inte alltför mycket av hemma hos mig, försöker strängt hålla alla kippor och kappor på en minimal nivå. Men ibland så växer diskberget till sig ändå. Step one – check!

*

DSC_2556

Steg nummer två går ut på att införskaffa sig en burk matsoda. SODA, sa jag, inte bakpulver, observera skillnaden. Finns att köpas i närapå alla livsmedelsbutiker och kostar kring 1-3 euro kilot. Bra till allt, dessutom billigare desto större förpackning, så köp en större förpackning. Check!

*

DSC_2564

Steg tre: Ta ungefär såhär mycket soda i handen. Man kan experimentera lite, oftast är det ingenting som exploderar eller går sönder om man doserar fel. Häll i diskvattnet.

*

DSC_2574

Sen låter man disken stå i blöt. Vet inte exakt hur länge, men om man vågar kan man ju, återigen, testa lite själv och se när smutsen börjar lossna.

*

Steg fem: Ta några misslyckade kattbilder och selffies så länge man väntar.

*

DSC_2609

Steg sex. Diska. Nu blir det riktigt spännande. Notera hur även hård smuts, som laxfett eller bottenbränd mannagrynsgröt lossnar magiskt lätt.

 *

DSC_2614

Steg sju. Skölj och placera in i torkskåp. Skölj helt vanligt, precis som när man diskar med frätande kemikalier som antagligen inte går att få bort helt och sen hamnar i magen på den som använder tallrikarna till matunderlag.

*

DSC_2627

Bonus: Vill även presentera min fina disktrasa. Hört talas om enjo? Trasor av magisk polyesterfiber som hemmamammor förtjänar storkovan på att reklamföra. Nå, min egen kloka mor tänkte snabbt ut att man kan sticka sina egna wannabe-enjos med vanligt polyestergarn. Duglig ersättare, fungerar som perkele och kostar väl kring en hundradel av originalet. Success!

Så! Det var min guide till hur man överlever utan diskmedel. Jag har ingen diskmaskin, men skulle nog tro att soda går att använda även där. Och, kära läsare, kom ihåg! Allting behöver inte vara som i reklamerna. Våga titta dig omkring, prova själv istället för att svälja allt som teve trycker ner i strupen på dig. Lycka till!

//Biz.

Lilla Liu.

Har inte haft nån inspiration till bloggande på ett tag igen, ber inte om ursäkt för det som vanligt. Men nu är det hög tid för blogg, för jag har nämligen fått hem en helt ljuvlig ny liten familjemedlem! Hon heter Liu, härstammar från Terjärv och är det sötaste jag någonsin sett. Såklart måste jag därmed bjuda på en kattunge-bildbomb!

DSC_2306

DSC_2299

Liu hade med sig ett helt klösträd när hon kom. Trots att hon försvarade sitt fina klösträd tappert till en början, så blev bästa liggplatsen till slut tagen av Foxy. Hon ryms knappt ens i den lilla rosa tygkorgen, men ska me tromant ligga där ändå.

DSC_2279

Liu, Foxy och hela stora klösträdet.

Zorro har varit en riktig gentleman mot Liu. Nåja, ibland härjar de så att någon gråter, men för det mesta går det bra. Tror Zorro är nöjd med sin nya lekkamrat. Liu å sin sida är en riktig lillasyster och beundrar frassen i allt han gör.

DSC_2271

Zorro stjäl sig en kyss…

DSC_2272

…men får ångra sig då bruden tydligen har dålig andedräkt 😀

DSC_2327

Liu älskar tangentbord och hjälper så gärna till med bloggandet.

DSC_2386

Men när jag försöker få till en trevlig husdjursselfie så blir det stopp. Färdigposerat för i dag! 

//Biz

Dagens outfit: Döskallebyxona.

20150303131537890

 

God dag, kära läsare! Här har du min outfit för dagen: En stor, svart bomullshuppari, ett par svarta fleecebyxor med dödskallemönster (sydda av min mamma), sköna svarta bambukaliser och svarta bomullstrosor. Samt även, längst in, en sanitetsbinda av nedbrytbart plast.

Bortsett från bindan är detta min favoritoutfit av flera orsaker. Dels är den ssssååååå bekväm! Helt obeskrivligt, tyvärr – ni som fjantar omkring i vristvridande klackar och svampstrings kommer kanske aldrig att få veta hur underbart det känns inuti ett par riktigt härliga bambukaliser.

Delvis älskar jag också klädseln för att jag känner mig snygg i den. Såhär går jag omkring nästan jämt. Helst jämt, faktiskt. Lösa mjuka byxor – röven får röra sig fritt. Stor, luftig tröja – svettfläckarna syns inte lika bra. Naturmaterial helst – man slipper gå omkring och klia sig i skrevet då man har drabbats av underlivssvamp.

Jag känner mig bekväm, avslappnad och harmonisk, alltså så snygg jag kan bli. I dag råkade dessutom allt bli mer eller mindre svart, vilket ju som bekant passar med allt.

Men kan ni tänka er. Somliga – de flesta, verkar det som – tycker inte att detta är en ”snygg” eller särskilt ”sexig” outfit. För ni känner till reglerna, eller hur? För att räknas som ”snygg” eller ”sexig” så finns det ju vissa krav. Man ska visa så mycket hud som möjligt. Det ska också vara tajt. Och så tunt tyg som bara tänkas kan, siden helst.

Man ska pushas up, klämmas ihop, packas in och serveras. Sen ska man också spackla ansiktet med minst tre lager konstgjord färg för att förstärka effekten av sin naturliga skönhet.

Inte? Det skulle du aldrig tycka, eller hur? Nå, dra på dig mjukbyxorna då och far osminkad till butiken, eller varför inte nästa finfest. Om du törs.

Min stil blir kanske klassad som slafsig, schabbig eller rentav ovårdad. Men, kära läsare, ska jag säga dig en sak? Om jag bär tajta, tunna, avslöjande ”snygga” kläder mitt i vintern så får jag fejl i hövo. Ja. Jag blir galen och börjar tugga fradga, nästan. Jag känner mig så frusen, instängd och obekväm att jag får lust att riva av mig kläderna och springa naken istället, för det skulle kännas mera naturligt så. Jag. Vägrar. Aldrig mer tänker jag prioritera allmänhetens uppfattning om ”snyggt” framom ”bekvämt”.

(”Men det finns ju faktiskt SNYGGA kläder som är BEKVÄMA också”, bräker ni kanske, fårskocken. Ha, säger jag. Då är vi tillbaka på samma punkt igen: För att få betraktas som ”snygg” ska man klä sig och sminka sig och vara på ett visst sätt.)

Så nu vill jag starta en liten revolution. Jag KRÄVER att svarta döskallebyxor också ska kunna klassas som ”sexigt”. Från och med nu är bekvämlighet det hetaste modeordet! Ut med alla konstmaterial och obekväma pyttejackor, fram med rediga kläder i stadigt tyg som dessutom håller betydligt längre än trettigraderstvätten.

(När sommarn kommer och solen gassar fram svettpärlor längs rumpslutet, då kan man kanske lägga bort bambukaliserna, förstås. Men naturmaterial är viktigt även då, svamp älskar värme och polyester!)

Vidare: Låt alla sneda tänder få ta plats i alla soliga leenden, ge alla extrakilon utrymme att beundras, må varje liten skrattrynka få den hyllning den förtjänar. Ärr, sår, proteser, skador, misslyckade tatueringar, onormalt korta mittentår, låt dem alla visa sin historia – vem fan är förresten helt hel?

Ytterligare! Låt varje liten manspitt bli accepterad hur lång eller kort den än är, må varje kvinna känna sig stolt när hon ser sin vackra spegelbild med alla bristningarna, låt dem alla vara nöjda med sina näsor och bröst och give gud att ingen behöver skära bort sitt eget kött för att vara nöjd.

Slutligen, framom allt: Låt alla se ut och vara precis så som de vill. Sluta döma andra. Sluta döma dig själv. Det är på modet nu!

20150303131344642

//Biz.

Stein i Trää.

Låt mig presentera ytterligare en favoritsten. Den sitter fast på ungefär tre meters höjd. I en tall.

DSC_1689

Stenen och tallen finns i en vägkurva nånstans nära Storsand i Jakobstad. Om man inte vet var den finns är den väldigt svår att få syn på. Man bör helst inte glo för noga heller, sikten är skymd och man kan säkert lätt få en medtrafikant i aktern om man inte aktar sig.

Hur har bumlingen hamnat dit? Har nån placerat den där för att lägga sin egen prägel på den redan så personliga gamla vägen? Eller är det ett resultat av nån vägsprängning? Aliens…? Ingen vet, vad jag vet.

DSC_1691

När jag var barn var stenen – tillsammans med Fäbodahästarna, Häxans Hus och Rosa Huset – viktiga landmärken på väg till Storsand. Så många gånger åkte vi dit och slog läger med familjens husbuss.  Vägen kändes stundom ändlös när jag var liten och simsjuk, men när vi kommit förbi Stein i Trää var det bara en liten bit kvar. Stenen ger mig en impuls att springa fullfart ner mot Storsands blågrå, iskalla hav.

(Lång väg att springa mellan parkeringen och det magiska HAVET, solvarm sand sprutande kring tårna, enstaka tallkottar smärtande under ett feltramp, ofta nåt barr fastkilat i fotskinnet – men alltid med entusiasmen i behåll!)

I nutiden hör jag utropet eka varje gång jag kör in i rätt kurva:

Skådin nu! Ter er Stein i Trää!

Det går som på instinkt att vrida upp huvudet och titta. Jag blir alltid lika glad när jag ser att den ännu hänger kvar. Nåt som ser så bräckligt och ologiskt ut får fortsätta finnas i vår annars så pedantiskt ordnade värld. Vackert!

//Biz.

Lagom mycket action.

Återinvigde kära gamla pulkbacka häromveckan. Solen sken nästan vårlikt, det blev riktigt svettigt att pusta sig uppför backen med solvärme i ryggen. Pulkan gick sönder senare, sorgligt nog. Lånad var den dessutom. Men ett litet tag hann vi ha roligt i alla fall!

DSC_1597

Återinvigde, jo. Som jag nämnde i ett föregående inlägg så har jag nyligen flyttat ”hem” till kära gamla sursik. Här är en bild av samma backe för sisådär tjugo år sen!

DSC_1679

Helena var min bästis på den tiden. Vi hann hitta på mycket roligt förrän tonåren kom emot. Rakt nedanför pulkbacka fanns ett djupt dike som förvandlades till snögrotta om vintern. Bredvid växte en liten skogstapp, där kunde man leka Ronja Rövardotter eller anordna picnic.

Tyvärr har någon gallrat skogen och fyllt igen diket. Men ännu finns lite magi kvar här på backen. Hittade en perfekt koj-gran häromdan; långa, mörka grenar på alla sidor, lagom mycket stökigt ris runtom och en kvarglömd badboll som tecken på föregående aktivitet. Det projektet ser jag mycket fram emot!

Ja, min barndoms skog ligger nu prydligt uppradad på hög och väntar på att hämtas av UPM eller nån dylik trädmördarfirma. Men somliga saker blir dock faktiskt bättre med åren. Som utsikten, till exempel. Tittar man ut genom Kevins sovrumsfönster ser man… Hästar! Ja! Hela två stycken! Minns inte att jag skulle ha sett hästar häromkring när jag var barn. Kanske de många träden skymde utsikten…? På väg hem från kvällslenkki fick jag se den ena pållen på närmare håll.

DSC_1671

Häst nummer två hade blivit kvarlämnad i hagen. Den sprang fram och tillbaka, gnäggade, väntade otåligt på att polarn skulle komma hem.

DSC_1675

Så går livet här i lilla byn. Pulkbacka, hästar och gamla minnen, det är alldeles lagom mycket action för mig. Lägg sedan till den goda maten och sällskapet, så blir livet riktigt fint!

//Biz.

Hjärtefluff!

Glad vändag, kära läsare! Dagen till ära tänkte jag visa upp min absoluta favorit inom genren kärleksstenar, nämligen rosenkvarts.

Rosenkvarts får sin färg av magnesium eller titan och finns i olika nyanser av rosa, från skirt genomskinlig till nästan bjärt pink. ”Skir” är ändå ett favoritord då det kommer till att beskriva dessa stenar. De ser så sköra ut, man vill bara ta dem i handen och pussa dem och vårda om dem och aldrig släppa taget. Lite som kärleken överlag, tänker jag.

Fem rosenkvartsar finns i min ägo, varav två är särskilt viktiga. Den ena är lyckoelefanten, som jag köpte i Vasa för några år sen, den har givit mig tur sen dess. Min kära elefant hjälpte Finland att vinna VM i hockey 2011.

Så har jag även en liten skärva som jag hittade på ett bröllop, symboliskt nog. Den låg på en helt vanlig grusplan mitt bland allt det gråa och lyste med sin rosa färg. MIN!

DSC_1475

Hade gärna tagit fler kort av mina söta rosa stenar åt er. Tyvärr blev det inte så. Ty när Foxy hörde ljudet av kameran så bestämde hon sig, så som katter ofta gör, att det var hennes tur att få uppmärksamhet. Genast. Så hon kom och la sig helt sonika över alltihop.

DSC_1509

FLUFFATTACK!

Färdigfotat för idag, således. Önskar er alla en riktigt trevlig fortsättning på vändagen. Sköt om er själva och era två- och fyrbenta vänner. Ät choklad! Le åt nån som ser stressad ut. Och det viktigaste: Älska! <3

DSC_1498

//Biz.

« Äldre inlägg

© 2018 Stilla Sinne

Tema av Anders NorenUpp ↑