Stilla Sinne

Cannabis, cannabis, cannabis! Mina ord driver vettet ur folk och det känns BRA. Hur vågar hon? Men hon ljuger, väl? Inte kan det ju finnas en medicinväxt som botar så många krämpor och ändå hålls olaglig! Eller?

Kanske har jag fått er att tänka till lite. Eller kanske inte. Kanske ni bara morrar och blottar tänderna, men ni läste i alla fall och det är en seger för mig. För det är faktiskt meningen att alla ska läsa mina texter, det är därför jag publicerar dem på en offentlig blogg. Vet ni förresten vad jag avskyr mest av allt? Folk som aldrig vågar förändras. Folk som är så skrämda för framtiden och sina vänners åsikter att de inte vågar släppa taget om sitt gamla jag och skapa något nytt. De är dessutom trångsynta nog att tro att ingen annan kan förändras heller. SLÄPP TAGET nån gång! Vi andra har gjort det för länge sen!

Hur som haver, i dag ska vi inte tala om cannabis utan om mammor. Det finns väl omkring en miljard mammabloggar på internet just nu, så jag behöver inte inviga er i mammalivet desto mer. Men jag vill kommentera detta som alla skriver, om att mammalivet skulle vara fyllt med krav och problem.

Ursäkta mig, men BULLSHIT!

Att vara biologisk heltidsmamma måste väl ändå vara det lättaste jobbet som finns. Det enda man behöver göra är i princip att se till så att ungen överlever till sin adertonårsdag. Barnet kommer ändå att behöva terapi i nåt skede och han kommer att skylla på dig, så missar man sig med nån uppfostringspunkt så gör det inte så mycket. Som heltidsmamma får du supa så mycket du vill, röka så mycket du orkar och dessutom knarka, och ingen kommer att göra annat än att skicka dig till AA ett par gånger.

Testa på att vara veckoslutsmamma istället! DÅ kan vi tala om krav och problem! Jag är veckoslutsmamma, men dessutom gift med en veckoslutspappa, och är dessutom skilsmässobarn själv, så jag har erfarenhet.

En veckoslutsmamma ska vara perfekt. Hon får inte ha problem med ekonomin, det är det viktigaste. Den rikaste föräldern vinner. Ett stort kontaktnät är också viktigt, det är en av de första sakerna som socialen går igenom när man blir anmäld för första gången. Även om man aldrig skulle lämna sin unge hos en släkting över natten, eftersom de få nätter man har är på tok för värdefulla, så anser socialen ändå att man ska ha möjligheten. Om det skulle bli för tungt, liksom. För det är bara riktiga, duktiga föräldrar som klarar av sina barn på heltid.

Men alkohol får man inte använda mer än en gång i månaden. Tre gånger i månaden anses vara riskbeteende, fastän man bara super på fritiden. Hur många heltidsföräldrar känner du som super mer än tre gånger i månaden?

Socialen är ändå relativt logiska om man jämför med de föräldrar som har ungen på vardagarna. Här är några saker man kan gräla om, de dagar man måste få gräla. Dessa exempel är inte enbart mina egna, utan andra människors också, så jag hänger inte ut någon specifik person.

* Det går rykten om att det finns porr i lägenheten. (För riktiga, duktiga föräldrar använder aldrig porr)

* Det går rykten om att barnet sover på en soffa istället för en riktig säng. (För riktiga, duktiga föräldrar riskerar inte att barnet får cancer eller nåt genom att sova på en soffa istället för en säng)

* Barnet kommer hem med smutsiga kläder. (För riktiga, duktiga föräldrar byter tröja för minsta lilla ketchupfläck)

* Man reser för mycket eller för lite. (För riktiga, duktiga föräldrar tar sina barn till powerpark en gång i året och inte mer än så, för det är livsfarligt att resa)

* Hemmet är ostädat. (För riktiga, duktiga föräldrar har ju såklart aldrig smutstvätt eller sand på golvet)

* Barnet skiter alltid när barnet kommer hem. (För riktiga, duktiga föräldrar… Va?!)

* Man lyckades inte ta sig till ett kalas som barnet skulle på för att bilen var frusen. (För riktiga, duktiga föräldrar ser till att aldrig låta bilen frysa)

Jag förstår inte. Om en vardagsförälder riktar sin innestående frustration mot sitt ex så långt att det blir på gränsen till mani är det plötsligt veckoslutsföräldern som ska jagas? Hur går den logiken ihop?

Hur som haver, var du glad över att du har dina barn på heltid om det är så du lever. Dina barn är skatter, små skatter som är värda all din omsorg och kärlek. Vi har dem bara en liten stund, sedan flyger de ut ur boet. Se deras skratt, deras små fötter, deras obrutna livskraft, du betraktar samtidigt evigheten och hoppet om att det ännu finns något gott i oss människor. Snart kommer de att vara härdade av skolans och livets motgångar och lagar, men inte ännu. Uppskatta varje litet skratt, locka fram det så ofta du kan.

En hälsning till alla veckoslutsföräldrar: Försök orka. Det är inte för evigt. Snart är ditt barn stort nog att själv transportera sig mellan sina föräldrar. Och skriva på facebook! Jag vet att oron ibland tär på dig, men du måste orka ändå. Umgås med sanna vänner, undvik rötäggen som vill såra dig. Och lär dig att veta skillnaden.

Hälsning till vardagsföräldrarna: Försök att slappna av. Vi är också föräldrar. Vi veckoslutsmammor har burit dessa barn åt er. Visa lite tacksamhet. Försök att tänka på att barnet har rätt till båda sina föräldrar, om det är möjligt. Hur skulle DU känna dig om du var fem år och tvungen att välja mellan mamma och pappa?

Och, till sist, en hälsning till alla barn: Det är inte ert fel att mamma och pappa grälar! Du måste tro mig – de älskar dig lika mycket båda två, hur du än ser ut eller hur du än beter dig. Om mamma är ledsen är det INTE ditt fel! Hon är vuxen nog att trösta sig själv. Ge henne lite choklad, om ni har. Och om pappa är arg är det INTE du som ska lugna ner honom! Han är vuxen nog att lugna ner sig själv. Försök vara glad, men berätta när du är ledsen. Ska vi tumma på det?

Jag tror inte på gud. Jag tror inte att det finns någon ”allsmäktig fader” som skickar oss till helvetet om vi är dumma och till himlen om vi sköter oss. Vilken farsa skulle ha samvete till att skicka sina barn till att brinna i evighet? Nej, jag tror inte på allsmäktig fader – faktum är att de flesta religioner skrämmer mig, eftersom hela konceptet går ut på hjärntvätt från vaggan till graven.

Det är svårt att förklara exakt vad det är jag tror på. Men tre ord är viktigare än allt annat för mig. För det första: Kärlek. För det andra: Karma. För det tredje: Frid.

Jag tror att alla vi människor, varendaste endaste en liten en, jävel eller ängel, alla binds vi ihop av osynliga band som består just av kärlek.

Karma, det är hur mycket av den kärleken vi ger varandra. Ger vi mycket, får vi mycket. Ger vi lite, får vi lite. Ger vi ingen kärlek alls, så får vi just det helvete som kristna talar om.

Och frid, det är det som uppstår när allting är som det ska – när man har insett att livet är en resa, att det är meningen att man ska befinna sig just precis här, just precis nu.

Jag tror att vi har tre uppgifter här i livet. För det första: Att lära. För det andra: Att utvecklas. För det tredje: Att njuta.

Jag har länge haft en bild av hurudan jag vill bli. Jag har inte nått dit än – jag är fortfarande för inbunden i mig själv, jag är fortfarande lite rädd och jag har ännu inte accepterat mig själv så som den jag är. Jag kan därmed inte heller acceptera att folk skulle älska mig bara för att jag finns.

Men det är på god väg. För jag lär mig, hela tiden och varenda minut. Jag har lärt mig att ha tålamod med mig själv. Jag vet att utvecklingen kommer. Och jag njuter av att få leva med den insikten.

Tillbaka till kristendomen. Som jag sa, så skräms jag av deras hjärntvätt, deras regler och deras helveten. Det är inte min melodi. Men jag måste ändå medge att vissa kristna texter är genomtänkta, vackra och rentav logiska, om man bara lämnar bort ordet ”gud” och skriver om dem lite. Här har jag tagit mig friheten att ”översätta” en gammal psalm så att den passar mina egna värderingar.

Originalet är skrivet av Anders Frostenson år 1968. Den handlar om guds kärlek. Ibland är jag rädd för att man har tjatat så mycket om guds kärlek, att vi har glömt kärleken som finns mellan alla oss sju miljarder människor. Ingen är ensam.

Vår kärlek är som stranden och som gräset,

är vind och vidd och ett oändligt hem.

Vi frihet fick att bo där, gå och komma,

att säga ”ja” och säga ”nej”.

Vi vill den frihet där vi är oss själva,

den frihet vi kan göra något av,

som ej är tomhet men en rymd för drömmar,

en jord där träd och blommor kan slå rot.

Och ändå är det murar oss emellan,

och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.

Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

I vår förlåtelse finns vår frihet.

Den sträcker sig så långt vår kärlek vandrar,

bland alla mänskor, folk och raser här.

Vår kärlek är som stranden och som gräset,

är vind och vidd och ett oändligt hem.

Vi behöver vår frihet för att kunna blomma. Vi behöver en rymd för drömmar. Vi kan inte fortsätta att stänga in oss i våra egenhändigt byggda fängelsen.

Människan är ingen slav, hon är född fri.

Varje människa, varenda liten jävel och alla små änglar, är värda sin vikt i guld. Alla förtjänar vi möjligheten att både ge och få kärlek.

Ingen ska vara ensam eller rädd.

Alla behöver vi rum för utveckling. Och i varje liten sekund, finns en njutning bara för det enkla livets skull.

Bless!

Torsdag och Kevindag. Vi har äventyrat i permoskogarna. Bäst att passa på så länge man hinner, snart finns det väl ingen skog kvar i den här gudsförgätna staden… Trots att skogen är ganska liten – man kan antagligen gå igenom den på tio minuter om man vill – så hann vi ändå med överraskande många farligheter. Roliga farligheter!

För att komma till skogen så måste man i princip inte ta sig över ett ganska brett dike. Men det är roligare om man tar dikesvägen. Det brukar finnas en bro över diket, men nu hade nån haft hela bron i sjön. Gissa hur många blötor jag hann få innan vi hade fiskat upp några plankor och byggt en ny bro!

Sen försökte jag fotografera ett par svanar. Somliga svanar är tokiga, men de här exemplaren var lyckligtvis ganska snälla. Inte blev det lättare att fotografera dem trots det, hela tiden simmade de ifrån oss. Rally försökte simma iväg och hämta dem. Det ledde till en viljornas kamp eftersom jag inte anser att permosjön är världens bästa ställe att simma på. Det är tur att Rally går att lyfta upp och bära iväg, för hur envis jag än är så är hon alltid snäppet värre.

Nu finns det tyvärr inget bra rikssvenskt ord för det som vi på dialekt kallar ”tjika”. Jag undrar varför. Kanske inte sverigesvenskarna gillar att tjika. Men Kevin tjika fast se i rapa. Den som inte förstår vad det betyder, får titta på bilden längst ner. Han tjikade så pass att gummistövlarna nästan lämnade kvar i leran.

På hemvägen gick vi förbi ett gäng rabiata skrattmåsar. De sloddes med varandra och skrek åt oss när vi stannade för att se på dem. Jag förklarade att de antagligen vaktar sina bon och att man gör klokt i att inte gå för nära. Kevin frågade varför de slåss och jag svarade så gott jag kunde:

”Antar att karamååsa slååss om vem som ska få snyggast bruden kanski?”

Kevins svar:

”Tå ere noo bäst att int du far tii naa, tå byri di säkert slååss om te!”

Härlig unge. Härlig dag. Härlig vår. Härligt liv. Lycka!

Härliga dofter sprider sig i vår nyligen ommöblerade lägenhet. I ugnen finns det korv och blomkålsgratäng. Katterna stimmar omkring och påstår sig vara svältfärdiga, men eftersom de nyss har fått frukost får de snällt vänta ett tag till. Jag är förvånad över hur fin lägenheten blev efter att vi möblerade om och kastade ut skräp. Jag känner chi flöda genom rummen. Vårstädning, gott folk, det är dagens bästa ord!

Läser om rättegången mot Breivik och funderar lite. Det han gjorde var en djävuls verk. Barn ska inte dö och skjutgalna personer borde inte få finnas. Ändå finns de, och det skrämmer mig att tänka på hur många vapen det finns överallt omkring oss. Mina värsta mardrömmar går alltid ut på att någon står och riktar en pistolmynning mot mig.

Skjutvapen är det värsta som finns. Folk, håll er borta från skjutandet. Har ni oegentligheter som inte går att lösa med gammal hederlig intelligens så kan ni ju använda knytnävarna istället. Lova?

Och Breivik är en demon av nån sorts slag. Han har föreställt sig att ungdomarna på utöya var ett hot mot honom och tyckte därför att han skulle försöka döda dem allihopa. Det är fruktansvärt att någon kan bryta mot så många samvetsregler och ändå klara av att leva med sig själv. Och vara stolt, dessutom! Jag ser bilden av Breivik och får lust att slå honom på käften, minst. Utrota honom som en ohyra som är till skada för samhället, helst.

Men ändå känner jag likadant som jag alltid gör när folk förfasar sig över mördare och annat pack: Det är krig i världen. Varje dag. Folk torteras. Varje dag. Barn blir soldater. Varje dag. Kvinnor våldtas. Varje dag. Män tvingas till att döda, kanske utan att ens veta exakt varför.

Varenda. Eviga. Dag.

Det diskuteras mycket om huruvida Breivik är sinnessjuk eller inte. Enligt mig, inte. Låt mig förklara.

Alla länder har sina egna arméer. Vi utbildar unga män till att mörda på kommando. Ifall det blir krig, så måste dessa unga män mörda. Vägrar man, så är man desertör och hamnar i fängelse i bästa fall. Eller blir skjuten i värsta fall, helt beroende på vilket land man bor i.

Låt mig ytterligare förtydliga: Pojkar tvingas mörda och det är olagligt att vägra eller försöka göra egna beslut.

Det är ingen som ifrågasätter hur sunt eller friskt det är!

Breivik handlade enligt sin egen övertygelse. Han kände att dessa unga var ett hot. Nångonstans slog hans logik in på en dödligt farlig bana. Men det var hans logik, hans sanning, och han handlade utefter sina egna känslor.  Enligt mig, är det beteendet betydligt friskare än att bara mörda blint på kommando, utan att vägra eller ifrågasätta ledaren.

Och ledarna! De sitter och bestämmer över vem som ska dö och vem som får leva. I spåren efter deras jakt på pengar och makt finns blod, miljoner liter blod. Ingen ifrågasätter. Ingen protesterar. Alla följer ledarna, som kallsinnigt fortsätter sin människoslakt och rättfärdigar sitt handlande med rökridåer och påhittade oförrätter.

Det, om något, är helt sinnessjukt!

Över landet skallar klagovisorna.

”Firar EJ!”

”Åh, om jag bara vore ung…”

”Jaha, dags för fyrtiårskris!”

Ryggen stelnar lite mer för varje år som går. Celluliterna frodas och rynkorna dyker upp lika tätt som måsar på parkeringen en sommarmorgon. Alla, eller så gott som alla, verkar tycka att detta är en dålig sak. Vissa skäms till och med, och det drar skönhetsindustrin stor nytta av. Antirynkkrämer ska man börja med helst gärna redan vid 20, och de ska man fortsätta med ända till graven. Botox blir en alltmer allmänt tagen ”hjälp” – det är inte längre någon som funderar på att det faktiskt är gift vi sprutar in i våra kroppar. Varenda hårfärg deklararerar stolt att de täcker gråa hår…

…och jag blir så jävla less!

Lever du längre för att du ser ut att vara 20 när du egentligen är 40?

Nä!

Får du fler livserfarenheter ifall du spenderar din tid på att oroa dig över rynkor?

Nä!

Blir du lyckligare ifall du dras med en sån dödsångest att du får hjärtskärande panik om du ser ett grått hårstrå i luggen? Nä, du blir definitivt inte lyckligare av det.

Så först och främst vill jag deklarera att rynkor är vackra. När jag var liten minns jag att nån talade om att min farmor skulle ha mycket rynkor. Jag var inte helt säker på vad rynkor var. Jag visste bara att det var nåt fult. Och eftersom farmor inte alls var ful utan väldigt vacker, så protesterade jag vilt. När jag senare förstod vad rynkor var för nåt så märkte jag ju att farmors ansikte var fullt av dem. Inte blev hon mindre vacker för det.

Har ni förresten märkt en sak? När man skrattar ser man ändå ut som vilken rosig femtonåring som helst, hur skrynkligt ansiktet annars är!

Dumma människor. Dumsöta är ni, i eran ständiga jakt efter ungdomlig lycka. ”Lycka” och ”ungdom” är förresten två ord som inte hör ihop, det borde alla veta. Åtminstone alla som har genomlidit en hormonsvallande tonår.

Lika dumt är det att försöka färga bort gråa hårstrån. Färgen gör att du tappar mer hår än du annars skulle ha gjort, vilket sakta men säkert leder till fläckvis skallighet. Valet är ditt – vill du vara skallig eller ha en stolt man av skimrande silver? Jag väljer silverhår, alla gånger!

Varje dag är en ny skola. Alla dagar har du möjlighet till att lära dig något nytt. Det kan vara bara en liten lärdom eller repetition på saker som du visste men kanske hunnit glömma, som till exempel hur skönt det är att leka med tårna i daggvått gräs. Eller så kanske du drar fullt på alla växlar och utvecklar nya hobbies eller rentav ett helt nytt liv. Om 20 år kommer du antagligen att förundras över hur dum och okunnig du var i dag.

Hur som helst så rekommenderar jag att du gör allt det du anser att du måste göra NU – skaffa barn eller bli gift eller skaffa jobb eller köp en svindyr bil eller hus eller vad som helst – så kan du slappna av sen.

Jag har varit gift två gånger och har dessutom fått äran att bli mor åt världens finaste och härligaste sexåring, samt bonusmamma åt världens sötaste och klokaste treåring, så jag anser att jag får ta det lugnt i några år framöver.

Det är betydligt roligare att bli tvungen att använda fantasin för att få tiden att gå, än att känna sig stressad över att behöva hinna med olika saker!

Och till dig som har karriären bakom dig: Grattis! Du har nu nått precis dit det var meningen att du skulle. Du har strävat för att komma hit i hela ditt liv. Ifall du har inbillat dig att det skulle finnas nån magisk kittel fylld med guld vid regnbågens slut så hade du fel. Har du spenderat hela ditt liv på att jaga guldkittlar så får du sätta dig ner, harmas en stund och sedan börja träna på att leva NU och HÄR, I DAG.

Döden är slutstationen. Döden är nåt som kommer att ske. Både för dig, och mig, och alla du älskar, och alla omkring dig. Döden är tröst – ifall du har levt tungt blir det skönt med vila. Döden är också en annan sorts tröst – även den hemskaste, elakaste utsugare till människa ska också dö nån gång.

En annan sak som många av oss ska göra nån gång är att bli gummor eller gubbar. Tänk! Du har nu möjlighet att designa ditt eget, framtida mommojag! Det är bara att välja fritt hurudan mommo du vill bli. Vill du vara en cool mommo som går och lyssnar på dubstep på sin uråldriga mp3-spelare? Eller vill du kanske vara en nördgubbe som spelar diablo 4 – för den har väl kanske kommit ut tills dess – och har ansiktet fullt med finnar trots att du är över 80?

Alla föds vi, men inte alla får bli gamla. Så sluta vara rädd för att bli gammal och hoppas istället på att få uppleva den dagen också.

Själv hoppas jag på att få silverhår. Jag hoppas på att hitta en liten stuga att bo i. Jag ska ha en hord av ungar omkring mig och alltid en ny plåt hembakade bullar i ugnen. Jag ska visa upp mina tatueringar, små dagboksanteckningar på min hud. Jag ska bara sitta där och vara vacker och klok med mina rynkor och mitt gråa hår, som en protest mot ett samhälle som hatar ålderdomen.

Och jag ska njuta. Jag ska njuta av att ha solen i ansiktet, dagg mellan tårna och frid i sinnet – en frid, som jag redan nu gör allt för att uppnå.

Och jag lovar, försöker nån släpa iväg mig till bäddavdelningen på nåt sjukhus så skjuter jag!

Jag är antagligen Finlands coolaste morsa just nu. Varför? För att jag har läst alla Harry Potter-böckerna åtminstone fem gånger om. Jag kan alla namn, alla förbannelser, alla magiska djur, alla lärare, alla dödsätare och alla brygder. Visst, minnet sviker ibland, men längst inne i hjärnan har jag programmerat in hela historien med alla dess detaljer.

Och det, ska jag säga, är mycket användbar kunskap då man är mamma åt en sexårig pojke!

Jag är så pass Harry Potter-nördig att jag ibland viskar ”crucio!” åt dem som förtjänar det.* Jag väntar ännu på att få brev från Hogwarts och min första impuls när jag vaknar på morgonen är att ta min trollstav och säga ”accio frukost” för att slippa stiga upp ur sängen. Jag önskar mest av allt att få en fågel Fenix att ha som husdjur och min största rädsla -men också lite av en galen förhoppning – är att träffa Bellatrix Lestrange på riktigt.

Nå, nu har jag äntligen sett alla filmerna också. Filmerna var förvisso långa och bra, men skaparna hade gärna fått ta med ännu fler detaljer ur böckerna. Men, jag ska nog erkänna att jag grät en hel del. När Snape visar sin patronus, som alltid har varit likadan som Lily Potters, så gråter jag vare sig jag läser eller tittar på film.

Albus Dumbledore: After all this time, Severus?

Severus Snape: Always.

Hu, får gråten i halsen bara av att skriva om det. Tyvärr var de två andra stora gråtfällorna förstörda i filmen. Dumbledores död och begravning, samt Fawkes sång. Fawkes är Dumbledores Fenixfågel. Den borde sjunga så vackert att sången i sig själv tröstar den sörjande djupt inne i hjärtat. Tyvärr är filmversionen av Fawkes inte lika fantastisk. Den ser vacker ut, men låter som en vanlig kråka.

Och jag grät floder och åter floder när jag läste om Dumbledores död, men när jag tittade på filmen grät jag faktiskt inte alls. Sami blev inte ens övertygad om att han dog på riktigt.

Men alla filmerna sammantaget är ändå värt ett försök om man aldrig har hört talas om Harry Potter tidigare. De första filmerna går bra att titta på även om man är liten. Och det är ingen klassisk kärlekshistoria. Sagan lär ut mycket mer än så:

Man får vara som man är, ingen ska vara ensam. Vänskap och kärlek är det viktigaste i världen. Alla hör vi hemma någonstans. Sök inte efter mera makt, utan sök efter mera kunskap istället. Alla varelser förtjänar att vara fria från slaveri. Alla behöver någon till hjälp, ensamma faller vi. En mammas skydd är den starkaste förtrollning som finns.

Mugglare, vanliga människor, är så enfaldiga. Det som inte syns, finns inte. Det är fel. Det finns massor som inte syns men som finns ändå. Helt vanlig mänsklig kraft är en sådan sak som inte syns, men utan den skulle du inte orka stiga upp ur sängen ens. Våga kika bortom det du ser och öppna upp din fantasi. Världen är magisk!

* Crucio, kan jag berätta för den oinsatte, är en oförlåtlig förbannelse som orsakar smärta för den som blir utsatt. Eller ”smärta” är väl milt uttryckt, men vi har inget starkare ord än så i svenskan. Här är en bild av den skrämmande vackra, dödligt galna Bellatrix Lestrange. Hon har drivit folk från vettet med sin cruciatusförbannelse. Be afraid, be very afraid!